6 augusti 2011.
Ringde N som kom upp och räddade mig och tog bort monstret. Söta underbaring vad tacksam jag var då.
Efter att jag återfått en någorlunda normal hjärtrytm igen så drog vi en sväng till Kista. Systembolag säger jag bara. Behövde lugna nerverna ytterliggare hehe. Sen slog vi oss ner på balkongen och drack lite och solade, myspys. Efter någon timme gick vi och mötte upp Robert och satt utomhus och hinkade och snackade skit. När hungern smög sig på så blev det krogen med hamburgertallrik, nachotallrik och några cider och bärs. Trevlans värre. När vi kastat in handduken och var nästan hemma igen så ringer Tommy och det var bara att gå tillbaka till krogen och köra lite till.
Dock så slutade kvällen inte så perfekt som önskat. Jag grät. Varför måste jag bli så jävla upprörd så fort jag hör hans namn? Kanske för att jag älskar människan så in i helvete mycket och jag saknar honom och hans familj. Lilla vovvsi♥
Men det är så otroligt jobbigt att jag inte kunde dölja det igår, hur mycket jag än kämpar. För det ska gudarna veta att jag gör. Kämpar alltså. Kämpar så hjärtat blöder...
På något vänster så lyckades jag och N börja tjaffsa och vi skiljdes åt som ovänner. Vet inte om vi ska ses och prata ut om diverse idag eller inte. Jag kan inte sitta här och ruttna bort lördagen iallafall. Skulle vilja dra på Pride men ingen vill hänga på och jag är inte så jäkla sugen på att dra dit själv höhö.
Hm what to do? Ska man supa ner sig kanske? .. Mjo det får nog fan bli så^^
4 augusti 2011.
Jag hade inte bara en trevlig dag utan även en väldigt trevlig kväll faktiskt. N bjöd mig på grekisk restaurang och det var supergott. Vi satt ute i kvällssolen och käkade och tog en varsin öl/cider. Mys på hög nivå. Sedan promenerade vi hem till honom där vi myste i flera timmar och tittade på film. Han var väldigt gullig ikväll och gav mig massa fina komplimanger. Något jag verkligen inte är van vid och har sjukt svårt att hantera. Men glad det blir jag :)
Så nu ska jag försöka att inte tänka på allt dåligt och krypa ner med en av mina nya böcker och försöka somna med ett litet leende på mina läppar. Imorgon ska jag hänga med min bästo ett tag och sedan blir det antagligen mer mys med min baby. Han håller tydligen på att ladda ner "värsta grymma filmen" tills imorgonkväll. Återkommer om huruvida den var grym :)
På fredag ska jag försöka att ta itu med ännu fler nyttiga måsten och mot kvällen väntar det kanske grillning eller fest någonstans.
Peace Out och Godnatt Världen.
3 augusti 2011.
Svar: Nej verkligen inte. Allt gör ont varenda dag och det känns som det aldrig kommer sluta göra ont.
Den här dagen började jag med att pallra mig upp i bra tid för att ringa till MVC och boka tid för undersökning. Har fått en tid i slutet på nästa vecka. Kommer efter den hälsoundersökningen eventuellt skickas vidare på ultraljud. Snälla Gud gör så att det inte är cancer. Eller något annat allvarligt.
Resten av dagen har jag spenderat med Emma, mycket trevligt! Vi knallade runt i Solna och jag unnade mig faktiskt fyra nya böcker. Köp fyra, betala för tre. Nu har jag läsning så det räcker året ut, lovely. Sedan lunchade vi och gick ut i solen och jag åt en mjukglass. Mys. Efter det åkte vi in till stan en sväng för att hon skulle titta på en klänning. Blev lite promenerande också.
Nu sitter jag här hemma, svettig. Ska hoppa in i duschen och sen antagligen möta upp el boyfriendo. Käka lite middag tillsammans kanske.
Igårkväll gick jag ut för mig själv och satte mig på en parkbänk och läste i 2,5 timmar. Bara satt och läste, lyssnade på fåglarna och småkikade på dom tre hararna som busade hejvilt en bit bort. Våra tre harar. Miffo i egen hög person, Harald och lilla KaNina. Det var mysigt och rofyllt. Harmonisk nästan. Behövde det. Precis innan jag gick ut så ringde jag till Nice. Efter några signaler på andra försöket att nå henne så svarade en mans röst. HAN svarade i Hennes telefon. Jag stelnade till och slängde på luren utan att säga något, sedan stängde jag av telefonen. Blev upprörd, men istället för något destruktivt så gick jag alltså ut och läste. Bra gjort av mig.
2 augusti 2011.
Idag var tänkt att bli en produktiv dag där jag skulle betat av en massa jobbiga moment men icke. Jag försökte ringa till barnmorskemottagningen för att boka en tid, men ringde fem minuter efter att deras telefontid för dagen var slut. Skit, nytt försök imorgon. Nej, min mens har inte dykt upp än och jag är både frustrerad och orolig. Tagit ett gravtest för ett par dagar sen som visade negativt. Tror inte att jag är gravid men test kan ju visa fel. Tror däremot att jag har en stor cysta eller cancer. Man har ju en tendens att alltid tro det värsta. En undersökning lär ju ge mig svar iallafall.
Försökte även att ringa min psykolog för ett tag sedan, med resultat av att en röst säger "Numret kan inte nås". Okej? Vad betyder det? Har hon stängt av sin telefon för att hon är på semester? Nej då borde ju telefonsvararen rulla som vanligt. Har hon bytt nummer? Jag hoppas för allt i världen att hon inte har slutat. Då vettefan vad jag ska tro.
Jag måste även ta leverprover som jag på något vänster lyckats skjuta upp ett bra tag. Måste ta mig till arbetsförmedlingen. Måste ringa min läkare och boka ny tid. Måste kontakta socialen. Alla dessa måsten och det är så mycket som jag är osäker på. Men jag ska klara det. Jag är på väg. *Intala sig själv*
Mår dåligt över min vikt. Har gått upp väldigt många kilon på kort tid och vet vad det beror på. Nu kom jag i skrivande stund höhö på ytterliggare en säkerligen bidragande orsak. Jag har slutat röka. Har aldrig velat röka egentligen men det har hjälpt mig så mycket att hantera min ångest senaste året av mitt liv. Främsta orsaken till att jag lagt ner nu är ekonomin. Jag har verkligen inte råd att röka. Så jag äter istället och jag äter inte lite. Efter middag nummer två igårkväll köpte jag mig en påse chips, en stor påse godis och ett glasspaket. Efter att ha käkat upp det mesta så gick jag loss på en dubbel cheeseburgare med extra dressing.
Visserligen tycker jag det är rätt jobbigt och lite larvigt att överdrivet noja över att man käkat godis ibland eller onyttigheter. Jag känner att det blivit för mycket nojjande hos väldigt många, till den grad att man nästan blir orolig. Motionera lagom, ät sunt, lev sunt, unna dig exakt vad du vill emellanåt. Livet är förfan till att njutas av. Det är bara vad jag tycker. DOCK så vill jag inte förespråka att man ska unna sig varenda jävla dag i onormala mängder, att trycka undan ångestkänslor med massa skräpmat i sjukliga mängder är fan inte bra det heller. Och hälsosamt är det inte. Jag måste ta tag i min kost och balansera den lite mer och jag Måste börja röra på mig mer. Det är inte mycket kläder kvar som jag kommer i och jag har inte direkt råd att köpa nya. Wellwell nog om det.
För att sammanfatta så måste jag ta tag i en jävla massa skit som bara ligger och ger mig ännu mer ångest.
Utan mitt folk runt om mig hade jag aldrig klarat mig såhär långt. Tack till er.
Nu ska jag titta över min budget och se om jag möjligen kan unna mig en bok imorgon. Skulle vilja komma in i någon annan värld för en stund. Utan att använda dåligheter.
1 augusti 2011.
20 juli 2011.
Idag och framförallt ikväll har varit en kväll för mig själv. Har ätit i soffan, tittat på film, lyssnar på massa fin musik och bara låtit tårarna rinna.
Nicke frågade om jag ville ha myskväll, men jag sa nej. Behövde vara för mig själv ikväll. Tänka och gråta i min ensamhet. För en gångs skull relativt valt av mig själv.
Nyss när jag slängde ett öga på msnfönstret för att se vilka som är inne, så står namnet där.. Billy Rödin.
Han har inte varit inne på flera månader, iallafall inte samtidigt som mig. Nu är han inne, jag ser hans namn. Det betyder att han lever. Visste ju förvisso det, men nu får jag det svart på vitt. Jag känner mig nervös och har en klump i halsen.
Vet inte vad jag känner för N. Blir galen. Tycker om honom massor, det gör jag. Är jag kär? Kanske. Ibland. Typ.
Kan det vara så? Han skulle lätt kunna såra mig och jag skulle bli jätteledsen om han försvann.
Men är det riktig äkta kärlek? ...
Nu ska jag lyssna på en ny ballad och gråta en skvätt till.
Imorgon kommer Cicci hem från Grekland och datorn ska in i hennes rum igen och vardagen återgår till det "vanliga". Har saknat henne, samtidigt som det har varit riktigt skönt att "bo" själv faktiskt.
Wellwell. Gårdagen var förresten trevlig. Jag, Nicke, Tommy och Eliza firade Jen som fyllde år. Det blev grillning och krök i HB och senare drog vi hem till några som hette Eva och Lelle. Trevligt folk. Trevlig kväll. Jävligt god marinerad lax käkade jag.
20 juli 2011.
Min älskade Nos fyller elva år idag och jag kan inte vara med och fira henne. Det känns jobbigt och ledsamt. Skulle jättegärna vilja vara där ute på landet i fina vädret idag. Bada i poolen, uppvakta syster och leka och busa hela dagen. Mamma, Denice, Stene, Wivi, Sanna, Ida, Marina, Rune, Linn.. allihop skulle jag vilja träffa idag. Vara med på kalaset ute i partytältet med kladdkaka och glass. Vara med ikväll på stora tacofesten som numera har blivit en slags tradition den 20e juli. Vet precis hur trevligt det brukar vara, alla glada skratten. Det är bara ett problem - Han.
Om han inte hade varit tvungen att spendera varenda sekund av sin semester med Min mamma och Min syster och nu även med Mina släktingar. Mina, inte hans släktingar! Då hade det varit möjligt att ordna så att jag kunde komma över ett par timmar någon dag och få känna den härliga gemenskapen och allt kul. Men icke, han måste vara med hela jävla tiden.
Hade så gärna velat se syster och kusin leka i poolen och höra Runes fula högljudda skratt, sett Nice. Ida och Linn när dom går på grodjakt. Se mamma sitta och prata och skratta med Wivi och moster. Framförallt se Denice överlyckliga min när hon öppnar sina presenter, när hon får höra när alla andra står upp och sjunger för henne. Plus en hel massa som jag inte ens orkar skriva för tårarna rinner nu ...
Känns väldigt hårt att jag aldrig mer kommer kunna fira födelsedagar, midsommar, påsk, julafton och alla andra traditionella dagar med min familj och släkt. För att Han finns där hela jävla tiden. Jag är så arg på dig att jag itne har ord för det, men mest är jag så jävla sårad och ledsen...
Den här ångesten som flåsat mig i nacken tycker jag inte om. Till hösten vill jag vara medicinfri och någorlunda normal. Åtminstonde till den grad att jag inte ständigt tänker i suicidbanor och har känslor av panik i kroppen. Jag måste ju för i helvete skaffa ett liv snart. Få ett jobb, rutiner, ekonomi. Ett boende, ett hem. Någon typ av trygghet. För det här funkar inte hur länge som helst. Allt det här har varit min räddning, men det är också något tillfälligt. Det här med ekonomin skrämmer mig mest. Får jag inte in pengar på något sätt så kan jag inte bo kvar här och livet kommer sakta men säkert krackelera totalt. Måste måste måste. Men det är så jävla mycket känslor inblandat, om ni bara visste.
Drömde om dig inatt igen dessutom. Varenda dag som passerar då vi inte hörs av känns som ett år. Jag trycker undan mina känslor och dämpar dom med annat och andra. Ibland fungerar det riktigt bra. Men längst in i hjärtat gör det ont. Så himla ont. Jag saknar dig Billy.
Mer än så kan jag inte skriva om det för det gör för ont just nu.
Ont gör det även i magen höhö, hoppas det är mensen som är på ingång. Pallar inte gå runt såhär längre.
Grattis på din 11-års dag mitt lilla hjärta. Hoppas din dag är helt fantastisk :)
18 juli 2011.
Nu ska jag ställa mig och laga korvstroganoff. Senare ikväll kommer baby och vi ska ha vår måndagstradition, nämnligen myskväll framför Johan Falk.
Jag älskar mina vänner. Ni vet vilka ni är :)
orkar inte!
Varför måste det finnas något som heter fucking ångest???
Jag HATAR det här, varför kan jag aldrig få leva normalt.. vill inte äta mer äcklig jävla medicin eller gå i fucking kuksamtal me massa jävla människor.. VILL INTE VILL INTE VILL INTE!!!!
Varför får jag inte min mens någon jävla gång, varför måste jag ha sånna här svinjobbiga hormoner eller vad fan det är.. Varför kan jag inte sluta tänka på DIG någon jävla gång????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jävla skit vad jag gråter och skakar. Var ett tag sen nu.
Samtidigt ska allt jävlas med mig och min pojkvän och hans vänner sitter och väntar på mig på krogen. Jag vill inte.... Just nu vill jag bara dö. Orkar fan inte :'(
ÅNGESTHORA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
30 juni 2011.
Fint väder ute, härligt. Började dagen med att gå till soc för att lämna in papper och snacka lite skit. Tog sen bussen till sumpan och lunchade med far min. Trevlans. Han ställde femhundrasjuttiotre frågor om min nya pojkvän höhö. Sedan mötte jag upp Jennifer och vi satt och myste i solen ett tag.
Jag gillar fina vädret, jag gillar mina vänner, jag gillar att skratta, jag gillar min pojkvän. Jag tycker verkligen om honom. Det hade jag inte förväntat mig, inte till den här graden iallafall. Men han gör mig glad och vi hittar på en massa saker som får min hjärna att vila från mindre bra tankar.
Men likt förbannat så tänker jag på B varenda jävla dag. Drömde om honom inatt och nyss bröt jag ihop och grät en skvätt. Saknar honom så otroligt jävla mycket. Jag hatar dig din jävla idiot, men jag älskar dig mer än vad någon någonsin kommer att förstå.
Du fortsätter att ignorera mig och låtsas som att jag inte finns... "Vi måste gå vidare..Vi måste gå vidare..."
Jag tror att du är rädd. Rädd för att du älskar mig också.
Jag kan gå hand i hand med N och jag kan mysa och gosa hur mycket som helst med honom och tycka att det är underbart. Men den dagen jag ser B med sin nya kärlek, då vet jag inte om jag orkar hålla masken längre.
Var bara tvungen att ventilera mig lite... Mitt lilla huvud blir overloaded av alla tankar ibland..för att inte tala om mitt hjärta...
Midsommarhelgen var galen. Festande på sjukt hög nivå och möten med extremt mycket nytt folk, kul! Men sjukt. Härom kvällen satt jag, Niklas, Cicci och hennes kille ute och grillade en massa god mat. Shit vad mycket mat och grejjer vi hade haha. Trevligt var det.
Imorgon ska jag en sväng till HB för att hämta mina nya brallor och mot kvällen blir det till att fira min kära Korvklunk som fyller år. Eventuellt träffa N också :) Lördag vankas grillfest. Antingen med pappas familj i stugan eller med polare. Whateveeeeer.. Kände att det var dags för ett nytt blogginlägg and here it is.
I'll be back.
16 juni 2011.
Känner att det kanske är dags för en liten uppdatering. Fast vet förvisso inte vad jag ska skriva riktigt.
Det fina vädret, värmen och ljuset gör mig gott. Hela den nya sociala biten i mitt liv gör mig gott.
Jag har en ny pojkvän...
Jag har inte alls kommit igång med vissa saker som jag borde ha kommit igång med vid det här laget. Jag kämpar fortfarande varenda dag. Vissa dagar är det lättare och jag ler och har kul. Andra dagar känner jag att allt är hopplöst och meningslöst. För några dagar sedan satte jag mig och grät i flera timmar. Helvete vad arg jag är på dig. Helvete vad ledsen jag är över mig själv. Helvete vad jag älskar och saknar dig. Försöker och försöker att inte tänka på dig, för det gör alldeles för jävla ont...
Nej nu ska jag fortsätta städa i den här soptippen till lägenhet, laga lite käk, ta min medicin och sen höra av mig till min pojkvän och kolla om vi ska ses ikväll. Höhö. Höhö. Höhö.
Jag är orolig för mig själv och jag hoppas att det inte är så som jag tror.
1 juni 2011.
Senaste dagarna har jag varit sjuk och känt mig allmänt väck. Halsen är svullen och det är svårt att andas ibland på grund av det. Samtidigt som jag hade en jävlig mensvärk denna gång. För att inte tala om att mitt ansikte håller på att ruttna bort. Ja ruttna. Det började med ett litet munsår typ, som blev ett sjukt stort jävla varigt munsår, som blev ett till, som blev åtta finnar, som blev utslag under ögonbrynen. Ser förjävlig ut. Nu har jag tagit det lugnt ett par dagar. Så jääävla tråkigt att ta det lugnt! Jag vill ha kul!!! Måste ha kuuuul!!
Men för kroppen var det nog bra med lite lugn och ro, jag har precis tvättat bort en ansiktsmask, smörjt in diverse utslag och sår med aloe vera och nu ska jag sätta mig på balkongen med en kopp te.
På vårmarknaden kändes det så mycket i hjärtat att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Jag var så rädd för att träffa på B, jag var glad över att gå hand i hand med N. Jag känner mig så kluven, vad ska jag göra liksom. Är glad över N. Vet att N inte kommer leda till något seriöst. Saknar och älskar B att jag går sönder. Vill ha en rolig sommar. Måste få en rolig sommar år 2011...
Är så tacksam för mina vänner!
Moschel, Klick, Jen, Tom ♥
Alla nya polare och bekanta :)
Hoppas även på att få träffa mina underbaringar Blubb och Hugo massa i sommar, saknar er! ♥
25 maj.
22 maj 2011.
Jag tror att jag mår bra. Eller mycket bättre iallafall. Samtidigt så vågar jag inte tro det, för jag klarar inte fler besvikelser nu känner jag. Snälla låt den här glada känslan få stanna kvar länge.
Jag träffar sjukt mycket nytt folk och får nya vänner hela tiden nästan känns det som. Något väldigt ovanligt för mig, men himla roligt. Jag behövde ett större socialt nätverk i mitt liv. Nu har jag uppnått det litegrann. Folk verkar tycka om mig för den jag är och fan vad det känns kul. Jag är lite förtjust i en person också, men är livrädd för att bli sårad, vilket märks på mig rätt tydligt. Hoppas han är så ärlig som jag vill tro att han är.
Tänker på dig hela tiden fortfarande och jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka. Men just nu gör det inte lika ont. Kanske för att jag helt plötsligt fick ett eget liv?
Vet inte vad det är, men jag är helt enkelt lite glad :)
Min 24-års dag kommer jag aldrig att glömma. På sätt och vis växte jag när jag stog där i skogen vid berget i skorna, med dom där ögonen. Floppe och bajarn, polisen och skorna. Människorna, ruset, allt. Det var nog den bästa och värsta dagen på jävligt länge. Ett minne för livet....
4 maj 2011.
Idag var jag hos min psykolog och det var lite jobbigt känslomässigt. Hon ställer frågor som jag tycker är jobbiga att svara på, med andra ord hon drar i precis rätt trådar. Bland annat kom jag fram till att jag har glömt bort mig själv. Jag kämpar med en del saker delvis för att inte behöva skämmas mer, delvis för att bevisa saker och ting för andra, delvis för att vissa ska känna någon slags stolthet över mig. Men gör jag det någonstans för min egen skull?
Svar: Nej. Jag bryr mig inte om mig själv längre.
K: Bryr du dig verkligen inte om dig själv Emilie?
Jag: Nej, faktiskt inte..
Om Han skulle sitta här i rummet, ta det lugnt han ska absolut inte komma in hit, men OM Han skulle sitta här i rummet och vara helt tyst och du hade möjlighet att säga vad du vill till honom för att beskriva vad han har gjort mot dig och hur du har upplevt det. Vad skulle du säga då?
Jag skrattade.
Det verkar vara ett sätt för mig att trycka undan känslor som är alldeles för tunga, att le och vifta bort det i något slags skämt. Dessvärre såg hon igenom mig och såg att skrattet inte var ett dugg äkta. Det går knappt att ens föreställa mig att det tillfället skulle komma någongång, men OM jag var "tvungen" att säga bara något så skulle mina ord bli:
Du dödade mig.
3 maj 2011.
Just nu känns det lite bättre. Absolut inte bra, men lite lite bättre. Typ. För stunden iallafall.
Valborg innebar stor hemmafest hos en kompis brorsa och det var riktigt roligt. Jag boxades, dansade loss, ramlade, drack, snackade, skrattade, spelade twister och hånglade. Inte så stor grejj för många men för mig är det en jävligt stor grejj. Jag gick emot mig själv och mitt hjärta. Jag lyssnar till dina ord och försöker på alla möjliga sätt jag kan komma på. Först kändes det helt okej, nu känns det lite blandat. Jag känner mig en smula upprymd av känslor och pirr liksom. Men samtidigt är jag så förbaskat jävla olycklig.
Det kanske går att känna sig mer och mer glad. Men lycklig... Nej det känner jag att jag aldrig kommer bli. Mitt hjärta är trasigt och vissa saker går inte att reparera hur mycket man än försöker...
Vet inte alls om det blir någon "fortsättning följer" på det här. Just nu lever jag och därmed får jag se.
Igår var jag hos läkaren och satt i samtal rätt länge med honom plus en student/praktikant. Bland annat har jag blivit sjukskriven hela sommaren, ska fortsätta äta min dos på medicinen som jag har nu. Ska även fortsätta kämpa med kontakten med Unga Vuxna. Morgonmöten och Jobbsök och allt vad det innebär. Kan med andra ord ha chans att få jobbträna så småningom trots min sjukskrivning så det känns väl bra.
Någon dag under den här veckan ska jag gå och ta nya leverprover, läskigt. Min alkoholkonsumtion är inte hälsosam tydligen. Visst det har blivit mycket nu, men faktiskt så har jag inte på länge nu druckit i min ensamhet och varit ledsen. Jag har haft kul och varit med folk. Det känns mycket bättre och därför tackar jag nej till kontakt med beroendemottagningen, för att jag inte känner mig beroende. Det har jag varit förut anser jag, men inte nu. Bör dock trappa ner, det vet jag om. Det är inte lätt att känna sig ensam. Det enda jag vill ha är kul och slippa tänka och slippa känna så gott det går. Fast det är bara ännu en flyktväg så måste skärpa mig.
Annars känner jag mig ensam, bor typ ensam och har ingen vidare kontakt med de som är min familj. Men har träffat en del nytt folk och känner mig glad över det. När folk ringer mig och vill träffas så blir jag sjukt glad och får lite hopp.
Saknar många, tycker om många.
Om mindre än två veckor fyller jag 24 år. Punkt.
26 april 2011.
Jag har umgåtts med folk. Jag har festat kroppen av mig. Jag är mycket sliten, men orkar inte bry mig.
Jag har gjort dåliga val som jag har fått ångra. Jag uppskattar och är tacksam för er. Jag trodde för en sekund att jag var lite förtjust men nej, vad fan tänkte jag med?
Det gick ett par dagar utan att jag bröt ihop så nu när jag har gjort det några dagar i sträck så gör det ännu mer förbannat jävla sjukt ont. Min ilska går inte att beskriva. Min sorg går inte att beskriva. Min rädsla går fan inte att beskriva hur mycket jag än skulle försöka. Jag skakar och gråter.
Samtidigt som hela jag skriker inombords.. JAG ORKAR INTE MEEEER NUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!
Hur jävla länge måste jag må såhär?
Jag är så ARG på DIG att jag skulle kunna slå sönder både mig själv och allt runt mig. Det fick jag bekräftat igår. Stod på spåret inatt. Riskerade mitt liv för din skull och skulle göra om det igen min vän. Men när jag skulle bli hjälpt upp igen så ville jag inte gå upp, varför i helvete skulle jag? Men jag tog mig upp utan att säga något.
Dagen som var dagen så undrar jag vad folk tänkte om mig. Det såg inte bra ut alls fick jag höra senare.
Varför kan du inte ens prata med mig litegrann???? För att du skiter i mig och hatar mig... Nej, för att du älskar mig och det är för svårt. Jag skulle gå igenom eld för dig. Jag skulle göra allt för dig.
Fyfan vad jag älskar dig din jävla idiot. Saknar dig hela jävla tiden men försöker så in i helvete mycket. Men jag orkar inte vara stark, orkar inte vara själv. Jag vill inte mera.
Men jag ger inte upp än. Går ut på balkongen och tar en cigg och lägger mig i sängen tills mina hulkningar kör slut på mig och jag förhoppningsvis somnar. Skulle offra allt för att få ha dig här nu. Hos mig, där du hör hemma.
Firade ingen jävla påskjävel. Ska "fira" valborgshelvetet nästa helg med att supa mig redlös. Can't wait.
Natt.
4 april 2011.
Idag är det måndag och här sitter jag. Kom hem från psykologen och apoteket för en stund sedan och har slängt i mig lite pizzasallad. Måste orka laga någon vettig food strax. Köpte mer medicin, men misstänker att jag efter besöket hos läkaren i början på maj, kommer få höja dosen ytterliggare.
Jag börjar få in någon slags rutin på morgonmötena, trots att det är jävligt jobbigt psykiskt så tar jag mig dit. Sitter, lyssnar, hälsar, äter skinkmacka. Har inte börjat gå på jobbfokus än, men kanske blir det start för mig imorgon, fredag eller nästa vecka. Ska diskutera det imorgonbitti bland annat.
Vissa dagar går lite lättare och vissa dagar är rent ut sagt förjävliga. Inatt sov jag inte mycket alls, bara låg och grät och saknade. Helgen var väldigt jobbig och mycket känslor bubblar inom mig. jag är ledsen, arg och sårad.
Börjar se ett mönster i vardagen som jag inte tycker om, men som jag inte kan rå på. Precis som förut. Precis som alltid.
Att sitta själv och äta mat varenda dag är jobbigt, att folk runt mig drar sig undan med andra gör ont. Jag har levt så länge i min bubbla, i min kokong. Dragit mig undan för att det är det jag är van vid. I gymnasiet satt jag inlåst på toaletten på luncherna och käkade själv. Så fort jag kom hem, så bodde jag i mitt rum. Alltid ensam. Jämt och ständigt ensam. Med ångest i hela kroppen smög jag mig ibland in på badrummet och ibland in i kylskåpet. Under ett års tid pratade jag inte i telefon fler gånger än vad man kan räkna på två händer. Under flera månader gick jag inte ut genom dörren. Under ett par dagar fick mamma inte längre kontakt med mig och ringde psykakuten. Jag är en otroligt instängd människa som har väldigt svårt att öppna upp mig på riktigt.
Jag chansade och vågade lita på dig. Skulle jag inte ha gjort det? Ibland känns det så, men ändå är jag glad över att gjorde det. Du lärde mig och visade mig något som jag inte visste fanns. För det är jag evigt tacksam. Jag älskar dig över allt annat.
Jag är tacksam för mina vänner som finns där. Samtidigt är det blandade känslor, för jag kan inte låta bli att känna mig besviken och sårad ibland av vissa. Inte alla. Varför kan jag aldrig prioriteras? Varför kan jag aldrig få hela din jävla uppmärksamhet i ett par timmar? En timme? Vi ses nästan aldrig längre, så när vi gör det så vill jag ha hela din uppmärksamhet. Vi pratar nästan aldrig med varandra längre.. "Oj har jag inte sagt det till dig? Känns som att jag sagt det till alla verkligen!" .. Nej, du har inte sagt det till mig, för vet du vad..Vi pratar inte längre!
Jag försöker verkligen och kämpar, men det är liksom ingen idé. Man kan inte styra över människors vilja och lust. Man kan inte öppna någon annans ögon, de måste öppna dem själva. Jag kan välja att acceptera eller inte, och jag accepterar. För det finns inget annat val för mig.
Jag försöker tagga till, träffa folk, göra saker, leva... Men det är svårt, så förbaskat jävla sinnessjukt svårt.
Jag uppskattar och blir glad när folk kommenterar att det verkligen märks att jag försöker. För det gör jag. Det går inte fort, men det går framåt och inte bakåt. Det ska fortsätta gå framåt ända tills jag kommer till mitt vägskäl och gör mitt nästa val. Mitt svåraste, men samtidigt mitt lättaste.
Jag mår inte bra. Jag mår jättedåligt. Nu vet ni det. Jag känner mig vilsen och utelämnad. Svårt att förstå hur saker ligger till. Men jag försöker som fan och ibland ler mina läppar på riktigt. Jag har kommit en lång bit på vägen, jämfört med hur jag var för åtta månader sedan. Det går sakta men det går.
Kommer kanske få fler vänner och bekanta, kanske få bättre relation till min familj, kanske få ett jobb, kanske slutar röka, kanske börjar träna, kanske drar ner på alkoholen, kanske kanske kanske. Just nu är det inte mitt primära mål. Utan mitt egna mål är som jag skrev förut, att fylla 24 år och försöka göra vägen dit så bra som det är möjligt utifrån mig själv.
Igår stog jag i regnet på balkongen (finns inte tak hela vägen nej) och rökte och lyssnade på musik. Funderade på att sträcka ut mina armar och bara hoppa. Kasta mig ut och låta ödet ta hand om resten. Men jag gjorde det inte. Istället gick jag in efter en stund, städade upp efter lördagens supande och grisande och gick sedan ner till affären. Köpte middag till mig själv. Biff, pommes och bearnaisésås. Lagade middagen och åt den själv. Låter sjukt töntigt när man läser det, men den som visste hur jag kände inom mig...
Nu ska jag sätta mig och adressändra och sedan får vi helt enkelt se hur länge jag blir kvar här. Efter det ska jag eventuellt ringa till gymmet och gynekologen. Just det, mat däremellan! Pasta och köttfärssås får det bli.
14 mars 2011.
Det är nu eller aldrig.
Senaste veckorna har jag varit i Västerås, varit på bio, varit på kryssning, gått omkring på stan, shoppat, solat, festat och så vidare. Igårkväll kom jag hem från min långhelg nere i Borås hos en utav mina närmsta vänner. Alltsammans har varit trevligt och jag är stolt över mig själv att jag fixar det. Med ett leende på läpparna om dagarna, gråter jag mig till sömns varenda natt. Efter att jag har bett till Gud.
Fortsätter mina samtal med min psykolog två gånger i veckan och min läkare har höjt min medicin ytterliggare nu. Idag har jag varit på ett informationsmöte om Unga Vuxna. Det gick helt okej. Ska troligen gå i "skolan" två dagar i veckan där jag kommer få hjälp och stöd att så småningom börja arbetsträna och försöka få en praktikplats. Ska även gå på morgonmöten och diskutera i grupp om lite allt möjligt, en del föreläsningar om arbetsmarknaden men vi ska även prata om andra ämnen.
Imorgonbitti ska jag till min psykolog för att prata om hur senaste dagarna har gått bland annat. På onsdag har jag möte med en kvinna och vi ska göra någon slags kartläggning på hur målen för mig ska se ut den närmaste tiden.
Jag kämpar på och ibland ler jag på riktigt men jag är väldigt olycklig och vilsen. Saknaden av min närmaste vän och älskade är otroligt jobbig och tårarna rinner nu också. Dessa tårar...
Mitt egna mål är att jag ska fylla 24 år.
Den här våren kommer att vara avgörande för mitt liv. Jag ska göra allt i min makt och sedan får det bära eller brista.
Om jag bara fick en minsta lilla antydan på att du fortfarande finns kvar så skulle det ge mig så mycket extra energi och kraft. Jag vågar inte tro helt på att du är borta. Jag tror att du forfarande finns kvar mitt fina hjärta.
