Solen skiner och det börjar sakta men säkert gå mot vår. Jag lyssnar till min psykologs kloka ord och försöker att inte vänta ständigt. Jag lyssnar till min egna inre röst som säger åt mig att kämpa på som fan nu.
Det är nu eller aldrig.

Senaste veckorna har jag varit i Västerås, varit på bio, varit på kryssning, gått omkring på stan, shoppat, solat, festat och så vidare. Igårkväll kom jag hem från min långhelg nere i Borås hos en utav mina närmsta vänner. Alltsammans har varit trevligt och jag är stolt över mig själv att jag fixar det. Med ett leende på läpparna om dagarna, gråter jag mig till sömns varenda natt. Efter att jag har bett till Gud.

Fortsätter mina samtal med min psykolog två gånger i veckan och min läkare har höjt min medicin ytterliggare nu. Idag har jag varit på ett informationsmöte om Unga Vuxna. Det gick helt okej. Ska troligen gå i "skolan" två dagar i veckan där jag kommer få hjälp och stöd att så småningom börja arbetsträna och försöka få en praktikplats. Ska även gå på morgonmöten och diskutera i grupp om lite allt möjligt, en del föreläsningar om arbetsmarknaden men vi ska även prata om andra ämnen.

Imorgonbitti ska jag till min psykolog för att prata om hur senaste dagarna har gått bland annat. På onsdag har jag möte med en kvinna och vi ska göra någon slags kartläggning på hur målen för mig ska se ut den närmaste tiden.

Jag kämpar på och ibland ler jag på riktigt men jag är väldigt olycklig och vilsen. Saknaden av min närmaste vän och älskade är otroligt jobbig och tårarna rinner nu också. Dessa tårar...

Mitt egna mål är att jag ska fylla 24 år.

Den här våren kommer att vara avgörande för mitt liv. Jag ska göra allt i min makt och sedan får det bära eller brista.

Om jag bara fick en minsta lilla antydan på att du fortfarande finns kvar så skulle det ge mig så mycket extra energi och kraft. Jag vågar inte tro helt på att du är borta. Jag tror att du forfarande finns kvar mitt fina hjärta.