Fan vad det är jobbigt ibland.. På måndag ska jag på en lägenhetsvisning. Får se om det leder mig någonstans. Mina känslor blir starkare för N och det är läskigt. Jag tycker väldigt mycket om honom. Idag skulle vi firat vår 6-års dag. Jag tänker på dig hela dagen idag. Vi har ingen kontakt längre och det suger. Jag älskar dig förevigt.

Höstdepression AB. Det drabbar ju sjukt många. Fast jag lider nog av depression mer eller mindre året runt. November brukar kallas självmordsmånaden, eftersom det är flest antal människor som tar sina liv då. Det är fortfarande oktober men jag tampas med mina mörka tankar en hel del. Försöker tänka positivt och se saker från den ljusa sidan, ibland går det helt okej. Jag kämpar för att hitta glädje och styrka. LYCKA. Det finns några knep att ta till för att öka chanserna till välbefinnande. De senaste dagarna har jag testat allt jag kan komma på för att öka lyckohormonerna en aning. Jag har umgåtts med snälla människor, jag har njutit av god mat, jag har haft sex, jag har tränat, jag har städat rent hemma, jag har till och med försökt mig på att meditera. Mitt experiment fortsätter.. Fan vilken god middag jag lagade idag, risnudlar och thaikycklinggryta. Det enda som saknas är en god vän nu känner jag. Jag saknar sällskapet av mina vänner.

Har nu legat i flera timmar och gråtit. Det gör så ont i hjärtat. Jag är så arg och känner mig så otroligt missförstådd och sviken. Sårad. Jag vill bara ringa dig och få höra din röst, höra dina ord. Fan nu forsar tårarna igen. Jag tänker på dig och jag saknar dig så jävla mycket. Mitt fina hjärta. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Hur länge ska jag orka utan dig? Jag önskar att du kände samma sak. Du är det bästa som har hänt mig och jag blir aldrig hel igen utan dig. Jag saknar allt hos dig, allt allt allt. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Vet du om det pälskling? Kan du känna det?

Den dumma höstförkyldningen börjar ge med sig och jag kan lätta på greppet om min bästa kompis, nässprayen. Väldans skönt. Både i fredags och i lördags hängde jag hemma hos Robban och Marcus med Nicke, Robert och Matte. Himla roliga och sköna killar det där. På söndagen var vi alla ute och käkade. Anyhow idag har jag varit på möte på AF med cirka 25 andra plus de 2 som höll i mötet. Mötte upp min stödperson som följde med mig. Det var väldigt längesen jag var samlad med många okända människor och dessutom ovetandes om exakt vad som händer. Jag visste att det skulle bli tufft och där inne drabbades jag av yrsel och känslor av panik. Men jag bet ihop och försökte allt jag kunde och det gick. Imorgon ska jag prata ut med min psykolog. Jag känner mig stolt över mig själv, samtidigt som jag är än mer nervös för nästa steg. Hursom nu ska jag äta mina favoritkakor och mysa ner mig i soffan. Latero!