Känns lika skumt varje gång jag skriver mina datumrubriker. När fan blev det maj liksom?? Tiden går och det känns sjukt som fan.

Idag var jag hos min psykolog och det var lite jobbigt känslomässigt. Hon ställer frågor som jag tycker är jobbiga att svara på, med andra ord hon drar i precis rätt trådar. Bland annat kom jag fram till att jag har glömt bort mig själv. Jag kämpar med en del saker delvis för att inte behöva skämmas mer, delvis för att bevisa saker och ting för andra, delvis för att vissa ska känna någon slags stolthet över mig. Men gör jag det någonstans för min egen skull?

Svar: Nej. Jag bryr mig inte om mig själv längre.
K: Bryr du dig verkligen inte om dig själv Emilie?
Jag: Nej, faktiskt inte..

Om Han skulle sitta här i rummet, ta det lugnt han ska absolut inte komma in hit, men OM Han skulle sitta här i rummet och vara helt tyst och du hade möjlighet att säga vad du vill till honom för att beskriva vad han har gjort mot dig och hur du har upplevt det. Vad skulle du säga då?

Jag skrattade.

Det verkar vara ett sätt för mig att trycka undan känslor som är alldeles för tunga, att le och vifta bort det i något slags skämt. Dessvärre såg hon igenom mig och såg att skrattet inte var ett dugg äkta. Det går knappt att ens föreställa mig att det tillfället skulle komma någongång, men OM jag var "tvungen" att säga bara något så skulle mina ord bli:

Du dödade mig.