26 april 2011.

Det har inte gått enligt mina planer. Det har inte gått framåt så mycket som jag hade hoppats på.
Jag har umgåtts med folk. Jag har festat kroppen av mig. Jag är mycket sliten, men orkar inte bry mig. 
Jag har gjort dåliga val som jag har fått ångra. Jag uppskattar och är tacksam för er. Jag trodde för en sekund att jag var lite förtjust men nej, vad fan tänkte jag med?

Det gick ett par dagar utan att jag bröt ihop så nu när jag har gjort det några dagar i sträck så gör det ännu mer förbannat jävla sjukt ont. Min ilska går inte att beskriva. Min sorg går inte att beskriva. Min rädsla går fan inte att beskriva hur mycket jag än skulle försöka. Jag skakar och gråter.
Samtidigt som hela jag skriker inombords.. JAG ORKAR INTE MEEEER NUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!
Hur jävla länge måste jag må såhär?

Jag är så ARG på DIG att jag skulle kunna slå sönder både mig själv och allt runt mig. Det fick jag bekräftat igår. Stod på spåret inatt. Riskerade mitt liv för din skull och skulle göra om det igen min vän. Men när jag skulle bli hjälpt upp igen så ville jag inte gå upp, varför i helvete skulle jag? Men jag tog mig upp utan att säga något.

Dagen som var dagen så undrar jag vad folk tänkte om mig. Det såg inte bra ut alls fick jag höra senare.

Varför kan du inte ens prata med mig litegrann???? För att du skiter i mig och hatar mig... Nej, för att du älskar mig och det är för svårt. Jag skulle gå igenom eld för dig. Jag skulle göra allt för dig.

Fyfan vad jag älskar dig din jävla idiot. Saknar dig hela jävla tiden men försöker så in i helvete mycket. Men jag orkar inte vara stark, orkar inte vara själv. Jag vill inte mera.

Men jag ger inte upp än. Går ut på balkongen och tar en cigg och lägger mig i sängen tills mina hulkningar kör slut på mig och jag förhoppningsvis somnar. Skulle offra allt för att få ha dig här nu. Hos mig, där du hör hemma.

Firade ingen jävla påskjävel. Ska "fira" valborgshelvetet nästa helg med att supa mig redlös. Can't wait.

Natt.

Ligger i sängen o knappar på mobilen. Kan inte sova. Är så ledsen och arg. Sårad och svag. Liten. Hör du inte att mitt hjärta skriker och ropar efter dig? Vill inte ha det såhär, orkar inte vara stark hela tiden. Jag gråter och kan inte sova på nätterna. Jag saknar min fina älskade pälskling!!! :'(

4 april 2011.

Idag är det måndag och här sitter jag. Kom hem från psykologen och apoteket för en stund sedan och har slängt i mig lite pizzasallad. Måste orka laga någon vettig food strax. Köpte mer medicin, men misstänker att jag efter besöket hos läkaren i början på maj, kommer få höja dosen ytterliggare.

Jag börjar få in någon slags rutin på morgonmötena, trots att det är jävligt jobbigt psykiskt så tar jag mig dit. Sitter, lyssnar, hälsar, äter skinkmacka. Har inte börjat gå på jobbfokus än, men kanske blir det start för mig imorgon, fredag eller nästa vecka. Ska diskutera det imorgonbitti bland annat.

Vissa dagar går lite lättare och vissa dagar är rent ut sagt förjävliga. Inatt sov jag inte mycket alls, bara låg och grät och saknade. Helgen var väldigt jobbig och mycket känslor bubblar inom mig. jag är ledsen, arg och sårad.
Börjar se ett mönster i vardagen som jag inte tycker om, men som jag inte kan rå på. Precis som förut. Precis som alltid.

Att sitta själv och äta mat varenda dag är jobbigt, att folk runt mig drar sig undan med andra gör ont. Jag har levt så länge i min bubbla, i min kokong. Dragit mig undan för att det är det jag är van vid. I gymnasiet satt jag inlåst på toaletten på luncherna och käkade själv. Så fort jag kom hem, så bodde jag i mitt rum. Alltid ensam. Jämt och ständigt ensam. Med ångest i hela kroppen smög jag mig ibland in på badrummet och ibland in i kylskåpet. Under ett års tid pratade jag inte i telefon fler gånger än vad man kan räkna på två händer. Under flera månader gick jag inte ut genom dörren. Under ett par dagar fick mamma inte längre kontakt med mig och ringde psykakuten. Jag är en otroligt instängd människa som har väldigt svårt att öppna upp mig på riktigt.

Jag chansade och vågade lita på dig. Skulle jag inte ha gjort det? Ibland känns det så, men ändå är jag glad över att gjorde det. Du lärde mig och visade mig något som jag inte visste fanns. För det är jag evigt tacksam. Jag älskar dig över allt annat.

Jag är tacksam för mina vänner som finns där. Samtidigt är det blandade känslor, för jag kan inte låta bli att känna mig besviken och sårad ibland av vissa. Inte alla. Varför kan jag aldrig prioriteras? Varför kan jag aldrig få hela din jävla uppmärksamhet i ett par timmar? En timme? Vi ses nästan aldrig längre, så när vi gör det så vill jag ha hela din uppmärksamhet. Vi pratar nästan aldrig med varandra längre.. "Oj har jag inte sagt det till dig? Känns som att jag sagt det till alla verkligen!" .. Nej, du har inte sagt det till mig, för vet du vad..Vi pratar inte längre!
Jag försöker verkligen och kämpar, men det är liksom ingen idé. Man kan inte styra över människors vilja och lust. Man kan inte öppna någon annans ögon, de måste öppna dem själva. Jag kan välja att acceptera eller inte, och jag accepterar. För det finns inget annat val för mig.

Jag försöker tagga till, träffa folk, göra saker, leva... Men det är svårt, så förbaskat jävla sinnessjukt svårt.
Jag uppskattar och blir glad när folk kommenterar att det verkligen märks att jag försöker. För det gör jag. Det går inte fort, men det går framåt och inte bakåt. Det ska fortsätta gå framåt ända tills jag kommer till mitt vägskäl och gör mitt nästa val. Mitt svåraste, men samtidigt mitt lättaste.

Jag mår inte bra. Jag mår jättedåligt. Nu vet ni det. Jag känner mig vilsen och utelämnad. Svårt att förstå hur saker ligger till. Men jag försöker som fan och ibland ler mina läppar på riktigt. Jag har kommit en lång bit på vägen, jämfört med hur jag var för åtta månader sedan. Det går sakta men det går.

Kommer kanske få fler vänner och bekanta, kanske få bättre relation till min familj, kanske få ett jobb, kanske slutar röka, kanske börjar träna, kanske drar ner på alkoholen, kanske kanske kanske. Just nu är det inte mitt primära mål. Utan mitt egna mål är som jag skrev förut, att fylla 24 år och försöka göra vägen dit så bra som det är möjligt utifrån mig själv.

Igår stog jag i regnet på balkongen (finns inte tak hela vägen nej) och rökte och lyssnade på musik. Funderade på att sträcka ut mina armar och bara hoppa. Kasta mig ut och låta ödet ta hand om resten. Men jag gjorde det inte. Istället gick jag in efter en stund, städade upp efter lördagens supande och grisande och gick sedan ner till affären. Köpte middag till mig själv. Biff, pommes och bearnaisésås. Lagade middagen och åt den själv. Låter sjukt töntigt när man läser det, men den som visste hur jag kände inom mig...

Nu ska jag sätta mig och adressändra och sedan får vi helt enkelt se hur länge jag blir kvar här. Efter det ska jag eventuellt ringa till gymmet och gynekologen. Just det, mat däremellan! Pasta och köttfärssås får det bli.


RSS 2.0