överkörd.
Well, jag lever tror jag, jo det gör jag. Jag andas och jag sitter ner och skriver det här nu. Men det är knappt, inombords är jag nästan död nu.
Bloggen ska bli lösenordsskyddad. Vill du fortsätta läsa av någon anledning så maila mig på:
[email protected]
Så skickar jag lösen till dig om jag tycker det känns ok. Vore intressant att höra varför du vill fortsätta läsa bloggen också.
So long.
religiös?
"Det märks att du vill o kämpar ändå.."
Ska jag vara ärlig? Jag vill inte mer. Inte ALLS. Inte överhuvetaget. Not fucking a bit at all. Det är över, det är kört!
Ikväll... halvtittar på tv, kedjeröker, super, saknar och ber till Gud och högre makter!
Idag.
Saknar dig fruktansvärt mycket, önskar att du kontaktar mig snart. Älskar dig till månen och tillbaks.
Hon går längs gatorna med regnet som sköljer bort tårarna. Tänder en cigg och funderar på hur fan ni lät det gå såhär långt.
19 september 2010.
Otryggt.
Min tillvaro är hemsk. Jag orkar verkligen inte med det här. Men jag försöker och kämpar, för oss ♥
Imorgon blir jag officiellt hemlös. Har inte mycket kvar alls nu känns det som. Det finns två fina pärlor just nu som hjälper på sina sätt och det är jag tacksam för. Men det är svårt och jag är rädd och jag är jätteledsen. Det största sveket av allt, ett sånt svek som inte får ske har skett. Jag sattes till den här världen i onödan känns det just nu som. Ett misstag som tynger och belastar alla. Imorgon har jag en sovplats och dagen efter det också, kanske veckan ut. Men det är svårt och jag har ingen aning om vad som ska hända. Jag har inte ett öre och ingen lösning finns i sikte. Ingen möjlighet eller chans till någon lösning av något slag. Knappt någon vilja ens till någon lösning. Eller lösning och lösning..
Jag saknar dig och tänker på dig hela tiden. Jag sätter på mig dina byxor och din tröja, pussar bilden på dig och säger godnatt. Kryper ihop och försöker känna din doft. Min trygghet. Mitt hjärta.
Jag lever.
Det är inge bra alls med mig. Jag kan inte sova, duscha, äta och knappt prata. Har gråtit konstant en väldigt lång tid nu, trodde faktiskt inte det var fysiskt möjligt att gråta såhär mycket. Men där ser man.
Jag känner mig otrygg, ensam och livrädd.
Ni får gärna höra av er, men jag kommer troligen inte orka svara..
Ni få som känner mig någorlunda bra vet hur envis jag är. Jag tänker inte ge upp! Jag tänker inte ge upp! Jag tänker inte ge upp!
Det har varit så himla nära nu, men nej fan. Det finns en sak, en person som gör mig riktigt lycklig och som jag älskar mer än jag någonsin kan uttrycka i ord. Min hjälte, min trygghet, min kärlek, mitt hjärta.
Dagen där vi står i varandras armar igen och kysser varandra, den dagen ska hjälpa mig att försöka orka nu. Andas in, andas ut.. Andas in, andas ut..
Jag älskar dig och jag vet vart jag hör hemma. Jag måste bara älska mig själv först. Du måste få din tid. Vi måste läka.
Sen min älskling.. Jag längtar något så fruktansvärt.
♥♥♥
