Jag trodde att jag skulle klara av resterande del av dagen rätt okej igår ändå, men så blev det inte. Jag bröt ihop och grät nästan hela natten. Bad till Gud. Hade ångest, kände väldigt stark oro och fick dessutom ett släng av självmordstankar som ett brev på posten. Jag är ensammast i världen, jag är liten och svag, jag är en väldigt väldigt olycklig och ledsen tjej. Ingenting är värt den här smärtan. Ibland känner jag hopp och glädje men helt enkelt inte tillräckligt. Det är för jobbigt att hantera dessa känslor och tankar. Jag vill bara somna in och få slippa allt. Få känna ro och frid.

Bara en liten del av vad som snurrar. Imorse satt jag trött och nedstämd hos min psykolog och försökte reda ut en del saker. Försöker hitta saker i livet som måste ändras för att jag ska kunna må lite bättre eller rättare sagt göra det lite lättare för att orka med allt. En stor sak är att jag Måste flytta härifrån. Det funkar inte längre för mig. Jag gråter på nätterna av alla ljud och drar allt för starka paraleller till ett annat par. Ett par som drog sig undan från mig och ville/vill vara själva tillsammans HELA tiden. Som svek mig. En kvinna som oavsett hur illa hon blir behandlad av sin man alltid kommer välja honom framför mig. Nu händer det igen. Det känns så iallafall. Jag har förlorat dom två kvinnor som betyder och alltid betytt allra mest för mig. Som jag skulle kunna dö för, som jag ständigt kämpar för. Men jag räcker aldrig till. Kärleken för deras män har sugit ett allt för starkt grepp om dom. Jag förstår mycket väl den känslan eftersom jag har varit där själv och antagligen för evigt kommer att vara ledsen för Han som jag förlorade. Men och det är ett jävligt stort MEN. Om rollerna var ombytta så skulle jag aldrig behandla er så som ni behandlar mig. Då menar jag framförallt den ena. Ni är FÖR viktiga för mig.

Jag orkar inte heller dra upp saker mer, för jag har gjort det så många gånger och det leder antingen till missförstånd eller också för det mesta till en ångest och ett släng av dåligt samvete för den jag pratar med. Det är inte min mening, vafan skulle jag vilja att ni gick runt och hade dåligt samvete för? Kanske ser jag en väldigt kort stund någon typ av förändring innan det går tillbaka till det vanliga mönstret och den korta stund av förändring beroe endast på en sak och det stavas dåligt samvete. Även kanske att man tycker synd om mig och inte vill se mig ledsen. Men det blir liksom falskt för det är inte där ni helst vill vara. Ni vill inte sitta tillsammans med mig, Du vill och kommer Alltid föredra att vara med honom istället. Och det känns verkligen som att Du alltid helst vill vara med honom istället.

Blä på allt. Jag är ledsen. Nu loggar jag ut.