Vissa tycker att det är fegt när människor tar sina liv. Jag tycker det är fegt att inte ta itu med sina innersta känslor. Jag är feg just nu. Hela tiden, hela tiden. Detta eviga kämpande. Det är fan inte synd om mig. Jag saknar dig så jävla mycket bara. Rymmer på ALLA sätt och vis från mig själv. För att det gör för ont...

Okej det var ett tag sedan jag bloggade nu. Egentligen har jag inte riktigt tid för det nu heller men ändå sitter jag här och skriver höhö.

Jag tror att jag mår bra. Eller mycket bättre iallafall. Samtidigt så vågar jag inte tro det, för jag klarar inte fler besvikelser nu känner jag. Snälla låt den här glada känslan få stanna kvar länge.

Jag träffar sjukt mycket nytt folk och får nya vänner hela tiden nästan känns det som. Något väldigt ovanligt för mig, men himla roligt. Jag behövde ett större socialt nätverk i mitt liv. Nu har jag uppnått det litegrann. Folk verkar tycka om mig för den jag är och fan vad det känns kul. Jag är lite förtjust i en person också, men är livrädd för att bli sårad, vilket märks på mig rätt tydligt. Hoppas han är så ärlig som jag vill tro att han är.

Tänker på dig hela tiden fortfarande och jag älskar dig mer än vad jag kan uttrycka. Men just nu gör det inte lika ont. Kanske för att jag helt plötsligt fick ett eget liv?

Vet inte vad det är, men jag är helt enkelt lite glad :)

Min 24-års dag kommer jag aldrig att glömma. På sätt och vis växte jag när jag stog där i skogen vid berget i skorna, med dom där ögonen. Floppe och bajarn, polisen och skorna. Människorna, ruset, allt. Det var nog den bästa och värsta dagen på jävligt länge. Ett minne för livet....

Känns lika skumt varje gång jag skriver mina datumrubriker. När fan blev det maj liksom?? Tiden går och det känns sjukt som fan.

Idag var jag hos min psykolog och det var lite jobbigt känslomässigt. Hon ställer frågor som jag tycker är jobbiga att svara på, med andra ord hon drar i precis rätt trådar. Bland annat kom jag fram till att jag har glömt bort mig själv. Jag kämpar med en del saker delvis för att inte behöva skämmas mer, delvis för att bevisa saker och ting för andra, delvis för att vissa ska känna någon slags stolthet över mig. Men gör jag det någonstans för min egen skull?

Svar: Nej. Jag bryr mig inte om mig själv längre.
K: Bryr du dig verkligen inte om dig själv Emilie?
Jag: Nej, faktiskt inte..

Om Han skulle sitta här i rummet, ta det lugnt han ska absolut inte komma in hit, men OM Han skulle sitta här i rummet och vara helt tyst och du hade möjlighet att säga vad du vill till honom för att beskriva vad han har gjort mot dig och hur du har upplevt det. Vad skulle du säga då?

Jag skrattade.

Det verkar vara ett sätt för mig att trycka undan känslor som är alldeles för tunga, att le och vifta bort det i något slags skämt. Dessvärre såg hon igenom mig och såg att skrattet inte var ett dugg äkta. Det går knappt att ens föreställa mig att det tillfället skulle komma någongång, men OM jag var "tvungen" att säga bara något så skulle mina ord bli:

Du dödade mig.

Hej igen.
Just nu känns det lite bättre. Absolut inte bra, men lite lite bättre. Typ. För stunden iallafall.
Valborg innebar stor hemmafest hos en kompis brorsa och det var riktigt roligt. Jag boxades, dansade loss, ramlade, drack, snackade, skrattade, spelade twister och hånglade. Inte så stor grejj för många men för mig är det en jävligt stor grejj. Jag gick emot mig själv och mitt hjärta. Jag lyssnar till dina ord och försöker på alla möjliga sätt jag kan komma på. Först kändes det helt okej, nu känns det lite blandat. Jag känner mig en smula upprymd av känslor och pirr liksom. Men samtidigt är jag så förbaskat jävla olycklig.

Det kanske går att känna sig mer och mer glad. Men lycklig... Nej det känner jag att jag aldrig kommer bli. Mitt hjärta är trasigt och vissa saker går inte att reparera hur mycket man än försöker...

Vet inte alls om det blir någon "fortsättning följer" på det här. Just nu lever jag och därmed får jag se.

Igår var jag hos läkaren och satt i samtal rätt länge med honom plus en student/praktikant. Bland annat har jag blivit sjukskriven hela sommaren, ska fortsätta äta min dos på medicinen som jag har nu. Ska även fortsätta kämpa med kontakten med Unga Vuxna. Morgonmöten och Jobbsök och allt vad det innebär. Kan med andra ord ha chans att få jobbträna så småningom trots min sjukskrivning så det känns väl bra.

Någon dag under den här veckan ska jag gå och ta nya leverprover, läskigt. Min alkoholkonsumtion är inte hälsosam tydligen. Visst det har blivit mycket nu, men faktiskt så har jag inte på länge nu druckit i min ensamhet och varit ledsen. Jag har haft kul och varit med folk. Det känns mycket bättre och därför tackar jag nej till kontakt med beroendemottagningen, för att jag inte känner mig beroende. Det har jag varit förut anser jag, men inte nu. Bör dock trappa ner, det vet jag om. Det är inte lätt att känna sig ensam. Det enda jag vill ha är kul och slippa tänka och slippa känna så gott det går. Fast det är bara ännu en flyktväg så måste skärpa mig.

Annars känner jag mig ensam, bor typ ensam och har ingen vidare kontakt med de som är min familj. Men har träffat en del nytt folk och känner mig glad över det. När folk ringer mig och vill träffas så blir jag sjukt glad och får lite hopp.

Saknar många, tycker om många.

Om mindre än två veckor fyller jag 24 år. Punkt.