Jag är så trött på att fly...

Fly ifrån mig själv, fly ifrån mina känslor, fly ifrån mina destruktiva beteenden och begär, fly ifrån elaka människor som gör mig illa, fly ifrån tryggheten och hemmet.

Jag vill bara känna trygghet och bli älskad. Som de allra flesta vill antar jag. Men jag hittar det inte, trygghet och kärlek kan komma ifrån en mängd olika personer och saker. Men jag har svårt att hitta det någonstans ens. Så fort jag känner minsta kämparglöd och kraft och hopp (?), så är det som att något känner av det och sätter stopp i mina hjul. Vad nu detta något kan tänkas vara. Jag blir nedslagen gång på gång iallafall och fan vad det tär på mig. Just nu känner jag för att ge upp helt och hållet för det är otroligt jobbigt och tårarna liksom skär sönder mina kinder, som ändå är rätt vana vid tårar vid det här laget.

Varför ska det alltid komma personer som tar bort de människor jag älskar mest? Varför kan alla inte älska mig lika mycket som jag älskar dom? Vågar nästan påstå att det troligen är så i nästan alla mina typer av relationer. Jag blir så besviken, jag är så ensam. Jag slåss förgäves just nu känns det som. Allt är så fruktansvärt ovisst, som i allas liv egentligen, men snäppet mer ändå kanske. Jag vet inte om jag har några människor kvar alls i mitt liv nästa vecka... Jag vet inte om jag har någonstans att bo och ta vägen?

Jag orkar inte mer, men jag måste. Den här gången ska jag fanimig kämpa tills jag blöder, bokstavligen. Med allt vad jag har. Under en tid.

Fungerar det inte, då ger jag fan upp. Helt och hållet denna gång. Det kan jag lova. Och ingen ska komma och säga efteråt att Emilie inte kämpade tillräckligt.

Jag vill vara någons värld.