Bor av lite olika anledningar i mammas lägenhet i helgen. Dom är på landstället. Passar på att rensa ut massa gammalt skit i lådor och garderob. Hittade tre tomma vodkaflaskor, sex tomma ciderflaskor och ett åttiotal tomma ölburkar, samt en påse med fimpar och typ spott i. Mysig brud jag är. Alla gedrunken av mig!
Så strax blir det att panta, gött när jag har ont om pengar och behöver middag ikväll. Alltid något positivt höhö.
Hoppas på sällskap ikväll.

Jag känner mig fortfarande arg på dig, eftersom du ljög så jävla uppenbart..

Så en trevlig lördag önskar jag er! Jag ska försöka göra det bästa av situationen.
Heippa!

Jag hatar människor som ljuger.

Otroligt psykiskt påfrestande vecka. Gråtit varenda dag, men det är ingen nyhet direkt. Inatt drömde jag en mardröm. Du kom till mina drömmar ännu en gång och jag vaknade kallsvettig i panik med ett bultande hjärta. Jag trodde du var i rummet och tog tag i mig. Jag tände upp och letade med blicken i rummet, men du var inte där. Trots att du ändå alltid är där. Jag hatar det. Inatt kommer jag vara rädd för att somna, vill inte uppleva det där igen :(

Återigen.. Jag hatar när det kommer vissa *hosthost* människor mellan mig och mina närmaste på ett sånt tydligt sätt. Varför tillåter ni det? Jovisst kärlek. Men är det verkligen värt att bokstavligen förstöra de andra relationerna? Jag behandlar er alltid mycket bättre, men det spelar ingen roll. Jag finns alltid kvar där och om/när det passar igen så är det dags att börja vårda kontakten med mig igen. Jag är så trött på det...

Varför ljög du så jävla tydligt i telefonen idag? Jag fick inte komma över ikväll för att ni har en hemlig sak planerad. När jag frågade varför och vad det var så sa du åter igen *nej men bara en hemlig sak med familjen*.
Säg som det är att du inte vill att jag ska komma över idag eller att din sambo inte vill/orkar det!!! Skyll inte på hemliga planer med familjen. Det gör ont att höra. Speciellt när jag vet att det är bullshit.

Jag vill ha en familj... :'( Jag vill inte vara ensam mer. Jag saknar er alla så himla mycket, men det är helt enkelt ingen som saknar mig.

Jag vill bli älskad igen, förstådd, lyssnad på, verkligen lyssnad på för en gångs skull. Och älskad.
Jag lider hela tiden. Jag har vissa stunder då jag står ut med allt lite bättre. Stunder då jag ler, pratar, skojjar och skrattar. Men tyvärr inte tillräckligt många. Jag vill verkligen inte mer. Hur mycket måste jag orka med innan ni ger mig er välsignelse att få försvinna? Det är liksom inte kul längre. En stor bit av mig saknas.

Jag saknar dig så förbannat mycket älskling....................................! ♥ 

Nu ska jag ta mitt olyckliga jag och ligga i soffan och gråta hela kvällen. Äta chips för att trösta. Äter istället för att dricka.

Jävla skit :'(

Jag är så trött på att fly...

Fly ifrån mig själv, fly ifrån mina känslor, fly ifrån mina destruktiva beteenden och begär, fly ifrån elaka människor som gör mig illa, fly ifrån tryggheten och hemmet.

Jag vill bara känna trygghet och bli älskad. Som de allra flesta vill antar jag. Men jag hittar det inte, trygghet och kärlek kan komma ifrån en mängd olika personer och saker. Men jag har svårt att hitta det någonstans ens. Så fort jag känner minsta kämparglöd och kraft och hopp (?), så är det som att något känner av det och sätter stopp i mina hjul. Vad nu detta något kan tänkas vara. Jag blir nedslagen gång på gång iallafall och fan vad det tär på mig. Just nu känner jag för att ge upp helt och hållet för det är otroligt jobbigt och tårarna liksom skär sönder mina kinder, som ändå är rätt vana vid tårar vid det här laget.

Varför ska det alltid komma personer som tar bort de människor jag älskar mest? Varför kan alla inte älska mig lika mycket som jag älskar dom? Vågar nästan påstå att det troligen är så i nästan alla mina typer av relationer. Jag blir så besviken, jag är så ensam. Jag slåss förgäves just nu känns det som. Allt är så fruktansvärt ovisst, som i allas liv egentligen, men snäppet mer ändå kanske. Jag vet inte om jag har några människor kvar alls i mitt liv nästa vecka... Jag vet inte om jag har någonstans att bo och ta vägen?

Jag orkar inte mer, men jag måste. Den här gången ska jag fanimig kämpa tills jag blöder, bokstavligen. Med allt vad jag har. Under en tid.

Fungerar det inte, då ger jag fan upp. Helt och hållet denna gång. Det kan jag lova. Och ingen ska komma och säga efteråt att Emilie inte kämpade tillräckligt.

Jag vill vara någons värld.