Hos psykologen idag bröt jag ihop lite smått. Blev lite arg och sen väldigt ledsen.

Jag är riktigt jävla arg. Arg på dig ditt jävla äckliga SVIN!! Alla säger att jag inte ska försöka låta dig styra min nutid och min framtid, att jag inte ska ge dig den makten. Hur fan kan jag låta bli? Du finns med mig i varje kliv jag tar och du har redan förstört allt i mitt liv. ALLT är ditt fel och bara ditt!!!!!! Förneka det hur mycket du vill, innerst inne vet du att det är sant.

Det känns fortfarande som att ingen förstår mig och det är så jävla ensamt att leva med allting själv.

I helgen var du ute och hade jättekul med alla vännerna, de som var "våra" vänner. Jag satt "hemma" och var orolig för dig, var orolig att du var ledsen med tanke på vad du så fritt berättade om i fredags. Jag känner sådan kärlek för dig. Även om du sa en hel del elaka saker till mig med allt du berättade, så vill jag bara ta dig i min famn och säga att jag förstår. Jag har upplevt liknande saker och jag känner det du känner älskling. Det är helt okej att ha sånna tankar och känslor, jag förstår dig. Det är också okej att säga ifrån och vara ledsen, så du vet det. Jag älskar dig så och finns för dig! ♥


... Men du var ute och hade en oförglömlig kväll med härliga människor...

Det gör ont, så förbannat cpsjukt jävla bajsont.


Jag har inte bett om att bli född och jag önskar verkligen att jag aldrig hade blivit det.

Dagens mest "komiska" insikt - Det är mitt 23e år i livet, sa jag inte att mitt 23e år skulle bli skit? ...