Men nu gjorde inte jag det! Du behöver inte trycka ner andra för det. Du har inte den blekaste aning om vem jag är och hur mitt liv har sett ut. Om du hade funnits vid min sida i alla år så hade du haft en liten rätt att få uttrycka dig om den saken, men nu har du inte det. Du känner inte mig och du blir chockad hela tiden när jag råkar berätta något om mig själv. Jag orkar inte och klarar inte av människor som ser ner på mig, det finns inte plats för dom i mitt liv överhuvudtaget. Hade jag inte haft syskon i dagsläget så hade vi inte haft någon kontakt alls och det vet du också. Det är sorgligt och det gör ont att folk ska trampa och håna en. Skit i mitt liv nu, det har du klarat av galant under hela mina tonår och borde klara nu också utan några som helst problem. Jag bryr mig inte om tanken är god och jag är inte tacksam. Den där attityden sårar mig för mycket.
Varför känns det som att nästan ALLA sviker mig?