Nu har jag sminkat mig litegrann iallafall. Vill ju se vacker ut en kväll som denna. Min ängel vart är du? Hör du inte hur jag skriker och ropar på dig?

Du var det bästa som har hänt mig. TACK! Jag älskar dig oerhört mycket.

Och er också.

Idag har jag inhandlat de flesta julklapparna och det är inte ens första december än. Hur bra är inte jag på en skala? :)
Det känns riktigt bra faktiskt, så slipper man lite av den värsta julruschen sen och kan koncentrera sig på mysiga saker istället. Jag hoppas på att jag ska julbaka med min bästis och julmysa med min pojkvän, slå in julklappar med min syster och planera inför julen med min mamma. Men framförallt hoppas jag på att det blir en riktigt mysig jul i år :) När jag säger jul så menar jag inte bara själva julafton utan nästan hela decembermånad. Alla förberedelser är så otroligt mysiga dom med.

Lill-lördag idag minsann. Fast inte ska jag fira inte nejnej. Det får vänta till på fredagkväll typ^^

Jag känner mig på bra humör just nu :) Har spenderat större delen av dagen med Klicken nämnligen. Vi tog en prommis till sumpan och jag uträttade bankärenden och sedan knallade vi runt i affärer. Klick köpte sig lite smått och gott på Åhléns, som jag tror kommer bli superfint!

Första dagen idag som jag har fått julkänslor hihi. Det beror nog på att jag var vinterklädd med mössa,halsduk och vantar och även att det snöade. Vi gick in i våran "vanliga" inredningsbutik och sniffade på alla gooda doftljus och jag fastnade som vanligt för det stora vanilj-ljuset aaaaaah give me! Allt julpynt överrallt är så himla mysigt och längtan efter julen stiger i kroppen. Efter att vi hade promenerat runt i kylan ett tag så gick vi in på ett café för att värma oss med en kopp varm choklad och lite skitsnack. Eller nej mycket skitsnack.



Så tack så mycket för den här dagen! Jag blir alltid så glad när jag umgås med dig och jag har alltid trevligt med dig! Tack för att du är min vän och orkar lyssna på mig i vått och torrt. Jag uppskattar dig!
PUSS.

Jag ska bli brunett igen, det är spikat. Blondiner har fan inte roligare. Faktum är att det faktiskt var roligare när jag var brunett.

Seg dag, skitkallt ute fan. Måste ha nya vinterskor tamefan. Kommer ligga sjuk hela vintern annars.

Jag längtar till julen nu, det kommer nog bli mysigt. Jag hoppas verkligen det! Längtar till nyår också, hoppas på att det blir en rolig dag med partajj och härligt folk.

Nu nös jag. Måste sätta på mig tjocktröjan igen, så jäkla ruggigt.

Hoppas alla haft en bra tisdag^^
  VS 

1. Your real name:
Emilie


2. YOUR GANGSTA NAME: (first 3 letters of real name plus izzle.)
Emiizzle


3. YOUR DETECTIVE NAME: (fav color and fav animal)
Pink Dog


4. YOUR SOAP OPERA NAME: (middle name, and current street name) 
Alice Valkyria


5. YOUR STAR WARS NAME: (the first 3 letters of your last name, first 2 letters of your first name, first 3 letters of mom's middle name)
Sve Em Ali


6. YOUR SUPERHERO NAME: (2nd favorite color, favorite drink).
Black P2


7. YOUR IRAQI NAME: (2nd letter of your first name, 3rd letter of your last name, any letter of your middle name, 2nd letter of your moms middle name, 3rd letter of you dads middle name, 1st letter of a siblings first name, last letter of your moms middle name)
Mellcee


8. YOUR WITNESS PROTECTION NAME: (fathers middle name)
Dick ... Lol!!

Jag verkar ha så himla höga krav på min tillvaro och mitt liv. Vissa verkar inte tycka att det är rimliga "krav". Har fått höra att jag lever i en fucking drömvärld och att jag inte ska hålla på att hoppas och önska en massa saker. Då blir man ju bara besviken. Well, jag är fruktansvärt besviken. På allt. Hela grejjen liksom.

Idag är en sån dag som jag har gråtit nästan konstant hela dagen och då överdriver jag inte. Men liksom orka lägga ut hela mitt liv på den här sketna skitbloggen och vad är det jag egentligen försöker med? Få folk att tycka synd om mig. Knappast. Det är inte synd om mig, inte det minsta. Jag skriver här som en slags terapi kan man säga. Jag öppnar mig inte för många människor och pratar ut. Finns inte alltid någon som vill lyssna ens och ja, då skriver jag här istället. Vilka ni är som läser, det skiter jag faktiskt i just nu.

Jag vill bli frisk och lycklig. En glad person igen som skrattar och bubblar. Sådär som jag har gjort när jag har mått bra, gått runt och haft ett leende på läpparna, sjungit i duschen och varit pratglad och sprallig. Lite crazy liksom. Fan vad jag saknar den personen. Hon är en bra tjej och genuint genomgod. Ingen sur, ledsen och olycklig tragedi som får mindre och mindre kontakt med omvärlden.

Älska mig som mest ,när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det bäst.

Det här är min kamp.

Självupptagen är ordet.

Han: "Hej vet du vad, hon har gjort det här och det här och det här idag och det här och det här och det här har hänt ...blablabla"

Jag: "Hahah jaha vad roligt"

Pratar vidare lite om henne och henne och även henne också och lite om han såklart...

Han: "Förresten kan du vara barnvakt på måndag? För vi tänkte försöka gå på bio"
Jag: "Jaha det vet jag inte om jag kan än, svårt att säga"
Han (extremt besviken röst suckar fram): "Jaha aja ha det bra hejdå"
Jag: "Var det det ända du ville eller?"
Han: Nja jag ville vell höra hur det var med dig..men aaah hejdå" Klick.  

Jag i luren efter att han hade lagt på: " Hur det är med mig? - Det är förjävligt!! men blev ju lite glad när du ringde förstås, bara för att kolla läget med mig liksom" Tack.


Idag har jag inte gråtit hela dagen woho! Jag har dammsugit lite faktiskt och ätit mat har jag också gjort minsann. Och gråtit såklart. Tårar tårar tårar. Jävla sjukt påhitt de där.

Ångest.

Vet inte vad jag ska göra och vad jag ska ta mig till. This can´t go on so much longer. That is the truth.

Fredag idag.

Snart blir det dusch och sedan ska jag åka och handla inför ikväll. Det vankas Tacos minsann i stooora mängder!
Just Lovely :)

Idag är en bra dag trots allt.

Jag ska ha myskväll med mitt kära koschel, "Skräckfilmskväll" ^^ Jag har lånat 8 skräckisar av älskling så det kommer bli great. Och Tacos på det kan ju inte bli bättre. Myyyyyysigt vi ska ha det :D

Ångesten kom över mig som en bomb. Jag har känt att det har varit på G som så många gånger förut, men nu small det till alltså. Ni vet sådär att man måste tänka på varje andetag man tar för annars börjar man lätt hyperventilera. Ångesten liksom får det att klia över hela kroppen och man vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Ska man ringa någon och prata lite? - Kanske fungerar för vissa, inte för mig. Bara tanken på en telefon ger mig ännu mer ångest. Känslor som kan liknas vid en lätt panik sköljer över mig med jämna mellanrum och det är då det känns som mest olidligt. Just nu har jag ingen panikångestattack och kan därmed själv hantera mina känslor utan att det går överstyr allt för mycket. Eller att jag instinktivt känner att jag måste dämpa dessa känslor med ett självdestruktivt beteende. Känner att jag låter lite som en psykolog eller läkare av något slag. Roligt. Det finns ett ord som jag föraktar så mycket och det är ordet "varför?". Jag får liksom ett stänk av dåligt samvete om jag upprepar det ordet i huvudet. För JO det finns så otroligt mycket människor som det är synd om här i världen, de har liksom mer "rätt" att kunna ställa sig frågan "varför?". Mig är det inte synd om. Kan inte påstå att allt det här är själv-valt direkt. Men lite mer skulle jag vell kunna anstränga mig?  Jag tror ganska säkert att många i min närhet tänker så. Visst man får tycka vad man vill och jag tycker oftast mycket om andra också, ofta utan att ha all fakta. Ett faktum är att jag inte tycker om att ha det såhär. Ni anar inte hur det känns att sitta fast såhär utan en endaste liten lösning i sikte. Att åren bara glider förbi och att jag fortfarande står helt stilla på samma plats. Det tär något oöverhört och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ingen sorg för mig, Göteborg!

En sak är konstaterat. Att leva med en sjukdom som ständigt pendlar och är en såkallad ångeststörning är ingen lätt match. Det är en typ av psykisk sjukdom som gör att den drabbade blir handikappad och inte kan leva ett normalt liv. Lägg till en djup depression/melankoli på det och det blir inte alls roligt längre.

Det finns hjälp att få dock. Har man svårt för att söka hjälp blir det inte så lätt, men vissa kanske kan få hjälp med det. Att ha gått i terapi till och från i flera års tid och gått på olika mediciner är inte så skojj, men kan hjälpa många. När varenda läkare och psykolog plötsligt slutar eller inte vill behandla en längre av olika skäl, så känns det tungt och hopplösheten byggs upp inuti en. Hoppet är det sista som sviker. Har människan inte den minsta strimma av hopp om livet, så lever inte individen längre. Jag själv hoppas på att kunna ta mig ur detta en vacker dag och bli frisk och kunna njuta av livet, så som ett fullfärdigt liv bör njutas. På ens egna villkor såklart. Ångesten har lättat lite nu faktiskt. Men det finns nog inget ord som heter fullfärdigt.

Det finns så många människor som har det svårt på olika sätt och jag önskar att alla får känna på känslan av Lycka någon gång. Att definiera ordet lycka är inte bara knepigt utan nästintill omöjligt. Jag vet vad lycka är för mig, men det är väldigt individuellt det där. Vad är lycka för dig och vad innebär det att känna sig fullständigt lycklig?

Ta hand om varandra och vårda era relationer. I slutändan är de det enda som betyder något.

Är precis vad jag har käkat. Det var gott först sen blev det äckligt. Imorgon ska jag träffa Kokko och Whalter, det ska bli kul. Vi kanske ska laga någon god mat då också. Nu ska jag ta ett varmt bad. Jag fryser.

Mina inlägg är inte så mycket mer roliga än såhär nowadays^^

Åt en god middag idag som bestod av hemmagjord potatismos och laxfilé med yoghurtsås och rödlök. Nu till efterrätt blir det nybakad hallon-smulpaj med vaniljsås. Gott.

I helgen söp jag ner mig som vanligt, fast fick sällskap i fredags iallafall. Det var trevligt.
I lördags spydde jag hela dagen och kunde inte röra mig och i söndags städade jag undan alla flaskor och burkar och torkade bort spyor och så vidare. Som vanligt.

Hey, jag lever fortfarande. Se mig, Hör mig, Rör mig!

Jag har stundtals så mycket inspiration och motivation till att göra saker som exempelvis att blogga. Fast hela jävla tiden så halkar jag ner och ramlar från min stege. Det känns som att jag inte har någon som dämpar mitt fall. Fan alltså att det ska bli såhär hela tiden! Det ENDA jag vill (som de flesta) är att få vara lycklig.

Det verkar inte som att den känslan är ämnad för mig.

Du ber om att få vara själv och jag lämnar dig själv och jag ber om att inte bli lämnad och vara själv och jag blir själv.

Helvetesjävlafittskit jag har inte heller ringt det där samtalet idag som har med min egen överlevnad att göra.

Vad fan ska jag göra...?!?