Alldeles nyss så tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan två personer. Det kanske man inte borde göra egentligen eller ja man ska vell inte göra det. Men jag gjorde det.
Jag fick höra väldigt intressanta saker. Antog att du berättade en del saker om mig men fan inte på det där sättet. Så jävla orättvist! Vill du verkligen att alla ska få höra min version? Vill du det? Vill du ens få höra sanningen? Jag gör så jävla mycket för dig, jag sväljer ner mitt hjärta flera gånger om dagen för din skull och håller käften för din skull och bara tar all jävla skit år efter år. Jag skyddar dig så att du inte ska få veta den brutala sanningen, fast du säkert redan vet mycket. Du blundar och sväljer all skit och sen pratar du bakom min rygg inför de människor som jag vill skydda ifrån allt så mycket som möjligt. För om du maler på om mig och allt negativt, då brakar helvetet loss ordentligt. Jag kommer inte hålla tyst längre och fysatan vad ni kommer skämmas och ha fucking dåligt samvete upp i halsen alltså!!
Känner mig så jävla sviken. Av dig. Och nu av DIG. Fyfan för er!

Jag väntar fortfarande på att du ska höra av dig. Väntar varje minut och sekund. Men du hör inte av dig, du lever livet verkar det som. Festar och har det kul. Well I´m happy for you men kommer du och säger att du inte vill lösa det här nu efter all min jävla väntan då... ja då... Tar emot en aning att ens tänka det och skriva det men då kommer jag fan hata dig.

Usch alltså. Jag borde inte ha tjuvlyssnat på samtalet och jag kanske inte borde ha träffat dig ens, för snart är det fan inte värt det längre. Inget av allt det fina är värt det. Tänker inte ens skriva att jag älskar dig, för jag känner fan inte igen dig längre.

Och Du, den första tryggheten som ett barn kan ha i livet och min enda fasta trygghet någonsin. Hur kan du svika mig så hårt? Dig behöver jag inte ens nämna, vi hatar varandra och det vet du lika bra som jag. Min andra såkallade familj, kan förövrigt inte ens räknas till min krets på mina "närmaste". Vi är någorlunda bekanta och vi stör oss på varandra och jag är en gäst i dina ögon. Finns det någonstans där jag inte behöver känna mig som en gäst?

Julen kan ta sig någonstans, skiter i allt nu. Nyår är mitt hopp och hör inte Du av dig innan nyår så är det försent föralltid. Punkt.