5 september 2011.

Jag har haft ännu en riktigt bra helg. Fredagen innebar långfrukost och fika för att fira mitt kära moschel. Hon uppskattade och blev glad för mina små ansträngningar, vad bra :) Mot eftermiddagen skulle hon träffa sin boyfriendo för restaurangbesök så jag mötte upp N. Vi lagade asgod thaimat som vi även bjöd hans mamma på. Trevligt! Efter två cider till maten så drog vi oss hem till Marcus och Robban där party väntade. Eller först var det match på tv och sen blev det feeeest, vi drack, skrattade och spelade Twister.

Lördagen spenderade vi nästan hela dagen i sängen tills vi kom på att vi var tvungna att ha den där thaimaten igen haha. Så till affären och sen hem och laga den igen hihi. Myspyskväll.

På söndagen drog jag mig hemåt för att det skulle bli ännu en födelsedagsfika för lilla moschelet. Heléne, Martin och Wilma kom över och stannade någon timme eller två. Massa trevligt! Efter att dom lämnade vårat näste så lagade jag korvsoppa och Cicci och jag kollade på Pirates of the Carribean 4, äntligen! :D När klockan närmade sig midnatt sprang jag hem till mitt N igen och det blev skräckfilmsnatt. Imorse ringde klockan tidigt för baby skulle iväg till tandläkaren och dra ut en tand, stackars plutt.

Nu är det en ny vecka och jag har fixat nya inloggningsuppgifter till mitt konto hos förvaltaren. Bokat ett möte på onsdag med min psykolog där jag även ska boka in ett nytt möte med min läkare. Bokat tvätt-tid till på torsdagkväll. Nu finular jag på när en storhandling ska tänkas äga rum. Kyl och frys skriker tomma!


Det känns. Jag är vid liv. Jag tror även att jag lever en smula. Smärtan och saknaden är fortfarande påtaglig varenda jävla dag. Men jag känner mig lite starkare. Ganska mycket jämfört med hur illa det var. Men det är en lång bit kvar. Jag vet inte om jag kommer att kunna hålla mig stabilt på vägen hela tiden, men just nu så kör jag framåt iallafall sakta men säkert. Min tanke är att jag ska våga trycka lite på gasen så småningom.

Igår var det exakt ett år sedan jag desperat försökte ta mitt liv. Återigen. Jag tröck i mig alla tabletter jag kom över, fick i mig flera kartor antidepressiva. Sköljde ner skiten med nästan en liter vodka. Spydde upp skiten. Slog på mig själv i badrummet. VARFÖR GÅR DET INTE?? Idag är det exakt ett år sedan som psykakuten ringde hem till mig en gång i halvtimmen för att kontrollera att jag fortfarande levde. Idag är det exakt ett år sedan som en brun bil och två människor kom och hämtade mig och körde in mig till en psykavdelning. Jag blev inlagd. Jag delade rum med en kvinna som hette Maria. Jag grät hela tiden. Jag svor åt personalen. Jag insisterade på att få äta min mat inne på rummet. Pastaskruvar med en sås med bladspenat och räkor i. Jag satt på golvet i badrummet och bad till Gud om att få dö. Idag är det exakt ett år sedan som min mamma läste mitt självmordsbrev. Idag är det exakt ett år sedan som du svek mig så in i helvete. Jag hatar dig för det, ändå älskar jag dig mer än du någonsin förstod eller kommer att förstå. 

Det känns konstigt att det nu har gått 1 helt år sedan den värsta dagen i mitt liv. Men här sitter jag. Bor på en ny adress, har en ny pojkvän. Har inkluderat vissa människor i mitt liv och har tagit bort vissa andra. Det finns en del saker som inte har förbättrats eller har gått framåt så som jag önskat. Men jag är vid liv och jag lever. Det trodde jag faktiskt inte.


Kommentarer

Ordet är fritt

Ditt fina namn?:
Ska jag komma ihåg dig?

Din mail: (endast jag som ser den)

Har du också en blogg?

Skriv dina ord här!

Trackback
RSS 2.0