Idag känner jag mig ledsen. Orkeslös, betydelselös och allmänt liten och skör.
Min älskade Nos fyller elva år idag och jag kan inte vara med och fira henne. Det känns jobbigt och ledsamt. Skulle jättegärna vilja vara där ute på landet i fina vädret idag. Bada i poolen, uppvakta syster och leka och busa hela dagen. Mamma, Denice, Stene, Wivi, Sanna, Ida, Marina, Rune, Linn.. allihop skulle jag vilja träffa idag. Vara med på kalaset ute i partytältet med kladdkaka och glass. Vara med ikväll på stora tacofesten som numera har blivit en slags tradition den 20e juli. Vet precis hur trevligt det brukar vara, alla glada skratten. Det är bara ett problem - Han.

Om han inte hade varit tvungen att spendera varenda sekund av sin semester med Min mamma och Min syster och nu även med Mina släktingar. Mina, inte hans släktingar! Då hade det varit möjligt att ordna så att jag kunde komma över ett par timmar någon dag och få känna den härliga gemenskapen och allt kul. Men icke, han måste vara med hela jävla tiden.

Hade så gärna velat se syster och kusin leka i poolen och höra Runes fula högljudda skratt, sett Nice. Ida och Linn när dom går på grodjakt. Se mamma sitta och prata och skratta med Wivi och moster. Framförallt se Denice överlyckliga min när hon öppnar sina presenter, när hon får höra när alla andra står upp och sjunger för henne.  Plus en hel massa som jag inte ens orkar skriva för tårarna rinner nu ...

Känns väldigt hårt att jag aldrig mer kommer kunna fira födelsedagar, midsommar, påsk, julafton och alla andra traditionella dagar med min familj och släkt. För att Han finns där hela jävla tiden. Jag är så arg på dig att jag itne har ord för det, men mest är jag så jävla sårad och ledsen...

Den här ångesten som flåsat mig i nacken tycker jag inte om. Till hösten vill jag vara medicinfri och någorlunda normal. Åtminstonde till den grad att jag inte ständigt tänker i suicidbanor och har känslor av panik i kroppen. Jag måste ju för i helvete skaffa ett liv snart. Få ett jobb, rutiner, ekonomi. Ett boende, ett hem. Någon typ av trygghet. För det här funkar inte hur länge som helst. Allt det här har varit min räddning, men det är också något tillfälligt. Det här med ekonomin skrämmer mig mest. Får jag inte in pengar på något sätt så kan jag inte bo kvar här och livet kommer sakta men säkert krackelera totalt. Måste måste måste. Men det är så jävla mycket känslor inblandat, om ni bara visste.

Drömde om dig inatt igen dessutom. Varenda dag som passerar då vi inte hörs av känns som ett år. Jag trycker undan mina känslor och dämpar dom med annat och andra. Ibland fungerar det riktigt bra. Men längst in i hjärtat gör det ont. Så himla ont. Jag saknar dig Billy.
Mer än så kan jag inte skriva om det för det gör för ont just nu.

Ont gör det även i magen höhö, hoppas det är mensen som är på ingång. Pallar inte gå runt såhär längre.

---

Grattis på din 11-års dag mitt lilla hjärta. Hoppas din dag är helt fantastisk :)

Mår bättre nu. Fick en ångestattack sänd from hell i lördags och det var inge vidare. Känner mig fortfarande inte helt "normal" i kroppen men tror att min fucking uteblivna mens har en del med saken att göra. Vill att den ska komma nu så jag slipper gå runt och känna mig som ett monster. Mens om du hör mig, var snäll och kom tack!

Nu ska jag ställa mig och laga korvstroganoff. Senare ikväll kommer baby och vi ska ha vår måndagstradition, nämnligen myskväll framför Johan Falk.

Jag älskar mina vänner. Ni vet vilka ni är :)