25-års fest.

Tanken var att vi skulle ut o grilla, hade marinerat o skärt upp, kokat, handlat, gjort allt för att förbereda för en nice dag i solen. Innan vi skulle möta upp hans vänner så sa jag en kommentar om att det är synd att dom (grabbarna) inte har flickvänner, för det hade varit så trevligt. Får som svar: "Det är synd att du inte har några vänner".
Han sa det som ett skämt och har bett om ursäkt, men det tog så hårt på mig. Antagligen för att det är väldigt likt sanningen. Jag har legat i sängen hela dagen o gråtit. Nu har jag rest mig och knäckt en cider. För det här är ju helgen efter min födelsedag. Helgen för mitt kalas. Som jag har ensam. Precis som jag misstänkt hela tiden. Det gör så förbannat ont. Vissa skiter fullständigt i mig, vissa sa inte ens grattis när jag fyllde år. Ingen har nämnt något om att jag "bör" firas. Får man vara besviken?

Nu ska jag fortsätta vara ledsen, dricka lite, ha 25-års fest och önska att jag dog för flera år sedan. 

7 maj 2012.

Det är inte roligt. Just nu är det kämpigt igen. Jag har liksom inte den där livslusten som man tycker att man borde ha. Mycket är bra, bättre än någonsin faktiskt. Men mycket är dåligt och väldigt väldigt jobbigt.

Jag har som sagt avslutat min praktik på Lagerhaus. Om jag ska sammanfatta det hela så har det varit en lyckad praktik. Den har haft sina ups and downs, men i det stora hela är jag nöjd. På min sista dag fick jag beröm och fina ord, en gigantisk blombukett och en stor korg full med saker vi säljer på Lagerhaus. Kökshandduk, diskborstar, disktrasor, matlåda, termomugg, servetter, skärbräda, durkslag, osthyvel, måttsats, påsklämmor, choklad, karameller, biobiljett med mera.. Det uppskattade jag såklart otroligt mycket och kramade om allihopa och tackade för mig med lite godis och ett brev till dom på bordet i personalrummet.

Dock har jag fått sommarjobb där, så jag kommer tillbaka. Ska dribblas mellan två butiker under större delen av högsommaren. I Vällingby och i Sollentuna. 

Jag har lärt mig massor, vilket känns jättekul. Har dock en himla massa kvar att lära. Utmanande, nervöst, läskigt, roligt och skitjobbigt på en och samma gång.

Lite roligt är att den medarbetare som sålde allra mest under dessa tre månader, sålde jag dubbelt så mycket som. Stod mest tid i kassan så det ligger ju en hel del i det, men ändå, känns kul. Gick dessutom ut som segrare i säljtävlingen vi hade med flest ikryssade varor på "bingobrickan".

Jag känner nu att jag verkligen skulle behöva få ladda mina batterier och ha en himlans massa kul innan jobbet startar igen. Det är tufft att känna sig så ensam. "Det är skillnad på att känna sig ensam och att vara ensam"
Men jag tycker mig uppleva båda. Jag saknar vänner. Mindre bekanta och till exempel flera av Niklas vänner undrar alltid var mina vänner är, varför drar du aldrig med en tjejkompis när vi hittar på något och så vidare. För att jag typ inte har några vänner??

Jag har vänner och jag älskar er. Men i min vardag saknar jag vänner. Det blir så väldigt ensamt och tomt. Nu brast det igen..suck.. *torka tårar* ...

Jag blev bjuden på födelsedagsfirande av en gammal bekant/kompis nu till helgen. På lördag. Jag är jätteglad över att bli inbjuden och skulle vilja gå av flera olika anledningar. Men kommer inte att gå. Jag känner ingen där förutom hon som fyller år och hennes flickvän har jag bara hälsat på en gång. Men vaddå, kan ju bli jätteroligt och så lite alkohol som tar bort värsta blygheten. Men nej ingen bra idé, jag känner en person till. Billy är bjuden och ska gå. Att träffa honom i Ursvik och med det folket, skulle bringa fram så extremt mycket ledsna känslor, saknad och sorg. Med alkohol i bilden skulle det bli alldeles för psykiskt påfrestande för mig. Fan också.

Dessutom är det den dagen som jag tänkte skulle passa till ett eventuellt firande av mig själv. Fyller 25 år två dagar efter. Men vaddå firande av mig själv, sånt händer inte. Mina vänner är i andra länder, är upptagna eller totalt hjärntvättade och prioriterar sinnesrubbade pojkvänner istället. Min familj är så splittrad och helt omöjlig att få ihop till något, har kämpat klart nu. Men inget är nytt, det har nästan alltid varit såhär. Det finns vissa dagar på året som man känner sig extra ensam..
På min 20-års dag satt jag i mitt rum hemma hos mamma och grät i sängen hela dagen. Förra året på min 24- års dag var jag totalt nerdrogad och sprang omkring själv i en skog från polisen (En helt annan historia..). Nu på min 25- års dag kommer jag troligen gråta hela dagen och bara tänka på hur allting skulle kunna vara i en perfekt värld. 

Jag vet att det finns människor som älskar mig. Jag vet att alla har sina egna liv. Men det är fortfarande förbannat tråkigt och ledsamt att jag för det mesta känner mig så jävla ensam. Jag försöker trycka undan alla känslor (som vanligt) och skjuter undan allt som känns jobbigt. Klarar inte avsked eller att börja sakna människor mer än vad jag redan gör. Det är fan jobbigt. Därför tar jag avstånd i vissa situationer och blir tillbakadragen. Allting ligger på ytan och bubblar och jag pallar inte med att det kokar över. Jag klarar inte det. 

Jag känner mig väldigt ledsen och det är okej. Det suger så himla fetmycket bara.


RSS 2.0