Den där förbannade filmen. Den är så vacker och så sorglig. Kommer du ihåg när vi satt och höll varandra i handen i biosalongen och såg den första gången? Kommer du ihåg hur mycket jag grät då? Jag grät för att tanken på att kunna förlora dig var så otroligt jobbig. Jag tvingade dig att köpa den filmen sen. Vi såg den två gånger i din säng. Du släppte aldrig taget om mig och jag släppte aldrig dig ur min famn. Förbannade jävla film. Ikväll rinner tårarna okontrollerat och smärtan är extra påtaglig. Fan vad jag saknar dig. Kommer jag någonsin få ligga i dina armar och inandas din doft igen? Och jag får dåligt samvete av mina tankar och känslor. Det är inte bara fina minnen och en saknad om allt bra lite då och då. Det är så mycket mer än så. Jag älskar dig obeskrivligt mycket och saknaden. Den där saknaden... Samtidigt tycker jag om N otroligt mycket. Jag försöker ju liksom gå vidare. Men jag kan inte släppa taget, det går inte. Jag släpper dig aldrig Morris.

Host, snörvel, host och snörvel. Så fick även jag smaka på den jobbiga höstförkylningen som drabbat de flesta redan. Jag har legat däckad i sängen och soffan i några dagar nu, halsen är svullen och näsan och ögonen rinner. Framförallt har jag varit så seg och orkeslös, hade feber iförrgår också. Men vad gör väl det om hundra år, bara en jääävla förkylning. Idag tog jag mig upp ur soffan och kastade mig själv i en varm långdusch och nu känner jag mig faktiskt lite piggare. Ska ta och laga lite mat strax också för att fylla på energiförrådet ännu mer.

I tisdags var det storhandling på schemat trots allt och kyl, frys och skafferi är härligt välfyllda med smått och gott igen. Lovin' it!

Är en smula frustrerad på vissa saker men känner att jag inte orkar ta det nu. Har forfarande för lite energi för att ens bli riktigt irriterad, på gott och ont.

Förra fredagen var det stor fest hemma hos Ludde, vi var nog totalt 6 tjejer och 15 killar. Robert skulle firas :)
Det var roligt och det fanns en massa trevliga människor som jag pratade med. Enda negativa var väl att Baby skadade svansen. Haha det lät så gulligt när han sa det! Han ramlade och slog i svanskotan väldigt hårt, så resten av helgen tog vi det vääldigt lugnt och jag pysslade om honom lite.

På måndag ska jag sitta i ytterliggare ett 1,5 timmar långt möte, precis som i torsdags. Min stödperson ska följa med, så det känns lite lättare. Jag är duktig och jag är stolt över mig själv.

Det försöker jag intala mig lite då och då iallafall för att bättre på mitt urusla självförtroende och självkänsla.

Något roligt är att det börjar pratas kryssning lite smått! Kul :)

Nu är det officiellt, jag är faktiskt kär.
Helt jävla sinnessjukt, underbart, läskigt, ångestframkallande och helt fantastiskt på en och samma gång.
Trodde inte att jag skulle falla så som jag har gjort nu. Jag är glad. Han gör mig glad.
Jag hoppas att jag inte blir sårad...

Igår gjorde jag bankärende och mot kvällen hade jag och Nicke myskväll. Vi lagade tacos och drack några cider och myste massor :)

Idag har jag varit och fixat ett nytt gymkort och det känns bra. Förhoppningsvis kan lite träning råda bot på min smärta. Både den fysiska och psykiska. Det är prio nummer ett. Sen vill jag gärna få lite bättre kondition, så att jag inte dör varje gång jag går upp för trapporna i porten. Att jag mer än gärna skulle vilja få bort ett par överflödiga kilon som jag har tröstätit mig till, ska jag inte sticka under stol med. Dock tänker jag fortsätta att njuta av livets goda så mycket som jag vill (okej nu ljög jag, jag skulle vilja käka choklad non-stop hela dagarna i ända, så inte riiiiktigt så mycket som jag vill kanske, men ja nästan) bara med lite träning inblandat då och då. Lycka till Emilie! - Nämen tack Emilie, vad du är gullig.

Nyss käkade jag falukorv i ugn, det var bra längesen. Med senap, massa lök, creme fraiche kryddblandning och riven OST i mängder. Nu ska jag kika i nya IKEA katalogen och drömma mig bort till ett eget hem.

Imorgonbitti ska jag möta upp min stödperson, hon ska agera stöd åt mig kan man väl säga höhö. Sen ska jag förhoppningsvis träffa världens bästa Ange :)

Allt går i vågor. Är det vad som kallas livet? Höga berg och djupa dalar. Måste mina dalar vara så förbannat djupa? Min äldsta lillasyster vägrar komma hem från Grekland. Hon vill bo där och gör ALLT för att det ska bli så. Så nu är det full rulle igen med Soc-kärringar, polisen och UD. Det verkar bli en ny rättegång och det ska utredas en jävla massa saker. Jag undrar mest när jag får träffa min syster igen, kommer jag någonsin träffa henne igen?
Pappa är sliten och åldras 20 år i förtid, sover typ aldrig. Som han har kämpat för den där ungen. Ända sedan hon föddes så har hon varit nummer ett i hans liv. Aja vet inte ens varför jag drar upp det här, känns ju lagom "halvkul" alltsammans iallafall.

I lördags fyllde min kära mamma 50 år. Som jag önskade att jag kunde få träffa henne och fira henne, men det går ju såklart inte...

Igårkväll/Natt grät jag konstant i flera timmar. Grät för att alla minnen kommer upp till ytan när jag hör er två där från andra sidan lägenheten. Grät för att jag saknar B så jävla otroligt mycket, min klippa. Grät för att jag saknar min mamma. Grät för att jag är frustrerad att jag inte kan ändra på saker som jag vill. Jag är hjälplös. Grät för att jag inte orkar hålla inne med allt längre. Det måste ut någongång, men jag vågar inte. Orkar inte och vågar inte. Dessutom känner jag mig inte tillräckligt bekväm med någon tyvärr för att våga.

På torsdag ska jag träffa min stödperson.

---

I torsdags så tog jag och Nicke en långpromenad och hade lika kul som vanligt. Vi köpte med oss pizza på hemvägen och käkade runt köksbordet med hans mamma. Som en familj. Det var trevligt. Sen tittade vi på film och myste resten av kvällen. I fredags träffade vi Robert och Ludde och spelade discobowling. Jätteroligt, trots att jag kom sist! Hade btw storlek 34 i bowlingskorna, såg ut som en förvuxen sjuåring typ. Efteråt satt vi ute och drack lite och Jossan kom och joinade. Skitgullig tjej! Jag hade kul. Efter ett par timmar drog vi oss hem och sov tillsammans hos N. Härlig fredag!

Sedan lördag när jag kom hem igen så har jag legat som ett kolli och haft mensvärk och varit deprimerad och ledsen. 

---

Idag är det exakt 1 år sedan jag på riktigt fick nog och svepte ihop mina saker i en resväska och några kassar och flyttade ut. Några dagar innan bodde jag i en lekpark ett par dygn. Idag är det 1 år och 10 dagar sedan jag sist såg Patric i ögonen.

Idag har jag bott i Näckrosen i 1 år.

Jag trodde att jag skulle klara av resterande del av dagen rätt okej igår ändå, men så blev det inte. Jag bröt ihop och grät nästan hela natten. Bad till Gud. Hade ångest, kände väldigt stark oro och fick dessutom ett släng av självmordstankar som ett brev på posten. Jag är ensammast i världen, jag är liten och svag, jag är en väldigt väldigt olycklig och ledsen tjej. Ingenting är värt den här smärtan. Ibland känner jag hopp och glädje men helt enkelt inte tillräckligt. Det är för jobbigt att hantera dessa känslor och tankar. Jag vill bara somna in och få slippa allt. Få känna ro och frid.

Bara en liten del av vad som snurrar. Imorse satt jag trött och nedstämd hos min psykolog och försökte reda ut en del saker. Försöker hitta saker i livet som måste ändras för att jag ska kunna må lite bättre eller rättare sagt göra det lite lättare för att orka med allt. En stor sak är att jag Måste flytta härifrån. Det funkar inte längre för mig. Jag gråter på nätterna av alla ljud och drar allt för starka paraleller till ett annat par. Ett par som drog sig undan från mig och ville/vill vara själva tillsammans HELA tiden. Som svek mig. En kvinna som oavsett hur illa hon blir behandlad av sin man alltid kommer välja honom framför mig. Nu händer det igen. Det känns så iallafall. Jag har förlorat dom två kvinnor som betyder och alltid betytt allra mest för mig. Som jag skulle kunna dö för, som jag ständigt kämpar för. Men jag räcker aldrig till. Kärleken för deras män har sugit ett allt för starkt grepp om dom. Jag förstår mycket väl den känslan eftersom jag har varit där själv och antagligen för evigt kommer att vara ledsen för Han som jag förlorade. Men och det är ett jävligt stort MEN. Om rollerna var ombytta så skulle jag aldrig behandla er så som ni behandlar mig. Då menar jag framförallt den ena. Ni är FÖR viktiga för mig.

Jag orkar inte heller dra upp saker mer, för jag har gjort det så många gånger och det leder antingen till missförstånd eller också för det mesta till en ångest och ett släng av dåligt samvete för den jag pratar med. Det är inte min mening, vafan skulle jag vilja att ni gick runt och hade dåligt samvete för? Kanske ser jag en väldigt kort stund någon typ av förändring innan det går tillbaka till det vanliga mönstret och den korta stund av förändring beroe endast på en sak och det stavas dåligt samvete. Även kanske att man tycker synd om mig och inte vill se mig ledsen. Men det blir liksom falskt för det är inte där ni helst vill vara. Ni vill inte sitta tillsammans med mig, Du vill och kommer Alltid föredra att vara med honom istället. Och det känns verkligen som att Du alltid helst vill vara med honom istället.

Blä på allt. Jag är ledsen. Nu loggar jag ut.

Idag är det exakt 1 år sedan vi sist sågs. 1 år sedan mitt liv föll ihop totalt. Exakt 1 år sedan vår sista kyss.

Jag har haft ännu en riktigt bra helg. Fredagen innebar långfrukost och fika för att fira mitt kära moschel. Hon uppskattade och blev glad för mina små ansträngningar, vad bra :) Mot eftermiddagen skulle hon träffa sin boyfriendo för restaurangbesök så jag mötte upp N. Vi lagade asgod thaimat som vi även bjöd hans mamma på. Trevligt! Efter två cider till maten så drog vi oss hem till Marcus och Robban där party väntade. Eller först var det match på tv och sen blev det feeeest, vi drack, skrattade och spelade Twister.

Lördagen spenderade vi nästan hela dagen i sängen tills vi kom på att vi var tvungna att ha den där thaimaten igen haha. Så till affären och sen hem och laga den igen hihi. Myspyskväll.

På söndagen drog jag mig hemåt för att det skulle bli ännu en födelsedagsfika för lilla moschelet. Heléne, Martin och Wilma kom över och stannade någon timme eller två. Massa trevligt! Efter att dom lämnade vårat näste så lagade jag korvsoppa och Cicci och jag kollade på Pirates of the Carribean 4, äntligen! :D När klockan närmade sig midnatt sprang jag hem till mitt N igen och det blev skräckfilmsnatt. Imorse ringde klockan tidigt för baby skulle iväg till tandläkaren och dra ut en tand, stackars plutt.

Nu är det en ny vecka och jag har fixat nya inloggningsuppgifter till mitt konto hos förvaltaren. Bokat ett möte på onsdag med min psykolog där jag även ska boka in ett nytt möte med min läkare. Bokat tvätt-tid till på torsdagkväll. Nu finular jag på när en storhandling ska tänkas äga rum. Kyl och frys skriker tomma!

---

Det känns. Jag är vid liv. Jag tror även att jag lever en smula. Smärtan och saknaden är fortfarande påtaglig varenda jävla dag. Men jag känner mig lite starkare. Ganska mycket jämfört med hur illa det var. Men det är en lång bit kvar. Jag vet inte om jag kommer att kunna hålla mig stabilt på vägen hela tiden, men just nu så kör jag framåt iallafall sakta men säkert. Min tanke är att jag ska våga trycka lite på gasen så småningom.

Igår var det exakt ett år sedan jag desperat försökte ta mitt liv. Återigen. Jag tröck i mig alla tabletter jag kom över, fick i mig flera kartor antidepressiva. Sköljde ner skiten med nästan en liter vodka. Spydde upp skiten. Slog på mig själv i badrummet. VARFÖR GÅR DET INTE?? Idag är det exakt ett år sedan som psykakuten ringde hem till mig en gång i halvtimmen för att kontrollera att jag fortfarande levde. Idag är det exakt ett år sedan som en brun bil och två människor kom och hämtade mig och körde in mig till en psykavdelning. Jag blev inlagd. Jag delade rum med en kvinna som hette Maria. Jag grät hela tiden. Jag svor åt personalen. Jag insisterade på att få äta min mat inne på rummet. Pastaskruvar med en sås med bladspenat och räkor i. Jag satt på golvet i badrummet och bad till Gud om att få dö. Idag är det exakt ett år sedan som min mamma läste mitt självmordsbrev. Idag är det exakt ett år sedan som du svek mig så in i helvete. Jag hatar dig för det, ändå älskar jag dig mer än du någonsin förstod eller kommer att förstå. 

Det känns konstigt att det nu har gått 1 helt år sedan den värsta dagen i mitt liv. Men här sitter jag. Bor på en ny adress, har en ny pojkvän. Har inkluderat vissa människor i mitt liv och har tagit bort vissa andra. Det finns en del saker som inte har förbättrats eller har gått framåt så som jag önskat. Men jag är vid liv och jag lever. Det trodde jag faktiskt inte.