21 november 2011.
Det börjar vankas lägenhet mer och mer för varje dag som går. Det börjar kännas spännande. Jag ska äntligen få flytta till eget place. Mot alla odds så ska jag sitta i min egna soffa i Emilies hem. Inte MIN lägenhet egentligen, men MITT hem. Det kan nog bli bra. Jag är i behov av en förändring big time.
Sen vill jag också säga att jag tycker om N väldigt väldigt mycket. Har nog till viss del aktat mig från att falla för mycket. Har medvetet inte kastat in hjärtat i leken om man säger så. Jag upptäckte av en slump häromdagen att nu är mitt hjärta väldigt inkastat. Jag tycker fruktansvärt mycket om min fina Grisidil ♥.
Imorgon vankas det troligen shopping med bästaste Ange. Awesome! Jag har levt tajt den här månaden och har ett par hundringar sparade så imorgon ska jag shoppa lite. Tänkte bland annat gå på jakt efter en parfym till mig själv, då jag inte har någon nu. Kanske köpa mig en ny mascara också :)
Nu ska jag laga lite käk. Det blir ris, kryddjärpar och någon god sås för den som är intresserad haha.
Latero! ♥
Åh tänk sen när jag kan bjuda hem mina fina vänner, vad mysigt det ska bli.
Natten till 14 november.
Inatt sov jag gott för första gången på väldigt länge. Natten innan det var fruktansvärd. Jag grät så hela jag skakade, mådde illa och kippade panikartat efter luft. Det var hemskt och väldigt jobbigt. Jag har så jobbiga tankar som aldrig försvinner. Men än sålänge är jag här. Jag lever och jag kämpar med allt jag har.
10 november 2011.
Idag fick jag det definitiva beskedet. Jag ska flytta till en egen lägenhet. En stor tvåa. Jag har blandade känslor. Lättnad. Sorg. Ångest. Lättnad igen. Vet inte riktigt vad jag känner. Det kommer bli intressant med ett nytt kapitel. Måste stå ut ett litet tag till.
1 november 2011.
Sitter i en park och grinar som så många gånger förr. Fyfan för pisskylan, inte konstigt man blir sjuk. Hade det varit lite varmare hade jag kunnat bo på gatan. Tackade ja till lägenheten jag kollade på igår, men fick den inte. Skulle kunna göra mycket för två flaskor vodka just nu. Kanske att man ska sova i tvättstugan? Fast på något sätt känns det läskigare än att sova ute konstigt nog. Jävla skitliv. Större delen av det lider jag bara ändå. Har det roligt och trevligt och mysigt ibland, men sen då? Jag tycker inte något är tillräckligt ändå. Uppskattar jag inte det/dom jag har? Jo det tycker jag nog att jag gör. Det är ju fan det enda jag lever för. Jag orkar inte vara ensam med allt längre. Jag är så jävla olycklig jämnt och fucking ständigt. Hoppas ni har det bra iallafall med mina närmaste. Skadar ni dom på något sätt så sov fan med ett öga öppet. Jag är trött på svin. Punkt slut. Nu fryser baken så nu är det promenad ett tag igen. Fan vad jag klagar. Måste bara få ut mina känslor en smula någonstans.
