Hej igen.
Just nu känns det lite bättre. Absolut inte bra, men lite lite bättre. Typ. För stunden iallafall.
Valborg innebar stor hemmafest hos en kompis brorsa och det var riktigt roligt. Jag boxades, dansade loss, ramlade, drack, snackade, skrattade, spelade twister och hånglade. Inte så stor grejj för många men för mig är det en jävligt stor grejj. Jag gick emot mig själv och mitt hjärta. Jag lyssnar till dina ord och försöker på alla möjliga sätt jag kan komma på. Först kändes det helt okej, nu känns det lite blandat. Jag känner mig en smula upprymd av känslor och pirr liksom. Men samtidigt är jag så förbaskat jävla olycklig.

Det kanske går att känna sig mer och mer glad. Men lycklig... Nej det känner jag att jag aldrig kommer bli. Mitt hjärta är trasigt och vissa saker går inte att reparera hur mycket man än försöker...

Vet inte alls om det blir någon "fortsättning följer" på det här. Just nu lever jag och därmed får jag se.

Igår var jag hos läkaren och satt i samtal rätt länge med honom plus en student/praktikant. Bland annat har jag blivit sjukskriven hela sommaren, ska fortsätta äta min dos på medicinen som jag har nu. Ska även fortsätta kämpa med kontakten med Unga Vuxna. Morgonmöten och Jobbsök och allt vad det innebär. Kan med andra ord ha chans att få jobbträna så småningom trots min sjukskrivning så det känns väl bra.

Någon dag under den här veckan ska jag gå och ta nya leverprover, läskigt. Min alkoholkonsumtion är inte hälsosam tydligen. Visst det har blivit mycket nu, men faktiskt så har jag inte på länge nu druckit i min ensamhet och varit ledsen. Jag har haft kul och varit med folk. Det känns mycket bättre och därför tackar jag nej till kontakt med beroendemottagningen, för att jag inte känner mig beroende. Det har jag varit förut anser jag, men inte nu. Bör dock trappa ner, det vet jag om. Det är inte lätt att känna sig ensam. Det enda jag vill ha är kul och slippa tänka och slippa känna så gott det går. Fast det är bara ännu en flyktväg så måste skärpa mig.

Annars känner jag mig ensam, bor typ ensam och har ingen vidare kontakt med de som är min familj. Men har träffat en del nytt folk och känner mig glad över det. När folk ringer mig och vill träffas så blir jag sjukt glad och får lite hopp.

Saknar många, tycker om många.

Om mindre än två veckor fyller jag 24 år. Punkt.