Kände på mig att det skulle sluta sådär och bli sådär. Men det hindrade mig inte från att försöka för jag ville. Förra helgen sa jag att jag skulle supa ner mig för att jag inte orkade vara nykter längre och det gjorde jag med råge. För det mesta var lördagen mycket trevlig. Jag uppskattade inte slutet. Aldrig roligt att bli behandlad dåligt och känna skuld och skam utan någon anledning alls. Men jag borde fan nästan vara van vid det här laget. Det ÄR väl mig det är FEL på och ni har alla anledning att göra vad fan som helst mot mig om något "går fel". Be om ursäkt efteråt vad är det?
Nåväl jag blev ledsen och arg och det gick ut över min mobiltelefon som nu inte fungerar. Har dock fått låna en annan av N och det är jag tacksam över.
På söndagen vaknade jag blåslagen med huvudvärk från helvetet och spydde sex-sju gånger innan jag försökte ta mig hem. Någonstans i Spånga var jag tvungen att kasta mig av pendeln och sätta/lägga mig på perrongen och spy ner den också, why not liksom.

Hur som haver. Den här veckan har varit blandad. Mycket ångest. Jag börjar verkligen tröttna på att må såhär, INGET hjälper. Jag är ibland lite glad och lite pigg och lite uppåt men innerst inne är jag en jävligt olycklig själ. Ska man orka leva såhär år efter år liksom? Visst livet förändras, relationer och allt runt omkring men en sak är fortfarande den samma, jag mår inte bra. Jag har ångest nästan jämnt och jag är olycklig.

Jag försökte iallafall i veckan, svalde svalde och svalde lite mer och försökte. Men icke. "Min familj" vill knappt veta av mig annat än när jag behövs. Precis, Behövs. När jag kände mig ledsen över det och försökte ringa dom andra så kände inte syrran igen mig ens. Kul i jul. När jag försöker i Veckor i sträck att nå ut så har ingen av er tid för mig. För just det, HAN och HAN måste ju prioriteras. Och när fan prioritera dom er?? Ibland blir man så jävla ledsen. Jag känner att jag ger och försöker men får inte tillbaka. Får ibland hjälp och stöd i form av materia och så vidare. Ytliga saker som jag självfallet är tacksam för och visar det gång på gång. Men vad fan hände med kärleken??? INGEN vill umgås genuint med mig känns det ofta som. Umgås med mig för att någon saknar Mitt sällskap, för att jag är jag och för att någon tycker om mig som person.
Ja, jag känner mig ledsen just nu. Just nu? - För det mesta.
Efter ungefär två månader när du ringde för att höra efter om jag kunde agera barnvakt så grät jag när vi hade lagt på. Jag gråter varenda gång vi lägger på. Jag gråter på kvällarna när jag hör er på andra sidan lägenheten. Ensamheten är jävligt påtaglig. Och jag är mycket bekant med "mönstret". Men who am I att ställa krav liksom? Ett jävla EGO som bara tänker på sig själv. Jag ställer aldrig några krav. Jag fick en tejpbit för munnen för flera år sedan. Emilie får aldrig yttra sig, än mindre öppna upp sig och säga vad hon egentligen tänker och känner. Nej, Emilie ska bara svälja, borsta sv, borsta bort och le. Svälj, svälj, svälj. Spy upp i munnen, men svälj sedan.

Idag är det fredag och jag har inga planer för dagen. Tänkte dock fylla på min tillfälliga mobil så jag kan ringa min psykolog ännu en gång. Till vilken nytta egentligen? Vettefan men jag gör något aktivt iallafall.

Får se vad den här helgen har att erbjuda.