Fyfan. Jag mår inte bra. Allt blir fel och jag känner mig riktigt missförstådd. I lördags söp jag ner mig totalt tydligen. Jag spydde överrallt och jag har sabbat min kropp. Låret är svullet, kinden var blodig, ena armen värker. Jag spydde i diskhon. Jag ramlade och kunde knappt stå tydligen. Jag åkte ut mitt i natten och gick runt och drack med mig själv. Jag spydde, jag kissade, jag ramlade in i ett bord, jag halvt krossade kinden mot asfalten. Jag hamnade hemma hos Nisse och drack ännu mer och svimmade av på hans köksgolv. Det vet jag nu eftersom han tydligen ringde hem till Billy och berättade det. Jag vaknade upp dagen efter runt två i Nisses säng med han bredvid mig. Det känns jättejobbigt och jag mår jättedåligt. Tur är det att han är snäll och gjorde inget med mig, jag hade varit världens lättaste offer. Fortfarande full åkte jag hemåt och förvirrad lyckades jag handla några festis på affären i hallonbergen. Glömde ta emot växeln tillbaka så snubben i kassan fick ropa på mig. Väl "hemma" (i näckrosen) däckade jag igen. På kvällen kom Cicci och jag spydde blod. Sen kunde vi göra mat och det fick jag i mig. Nu är jag öm, liten, missförstådd, ledsen, livrädd och väldigt sårad.

Ska möta upp en tjej ikväll som heter Sofie. Hon har hittat min handväska i ett dike. Tur att hon är snäll och lämnar den till mig.

Imorse ringde min psykolog och undrade vart jag var, tydligen hade jag tid idag som jag missade totalt. Min kalender ligger i väskan som jag inte har ännu. Jag hade för mig att tiden är imorgon, men jag misstog mig. Kunde iallafall komma dit då om jag hade möjlighet, så jag kastade på mig kläder och gick dit, kom hem för en liten stund sedan. På vägen hem rann det tårar, tur att det snöar så jag har god anledning att gömma mig i min stora luva.

Sanningen är den att jag har behandlat Billy dåligt, något jag ångrar otroligt mycket. Jag har gripit tag efter honom och hållt i honom alldeles för hårt. På ett osunt sätt. Det har jag gjort eftersom jag varit livrädd för att han ska lämna mig. Jag har blivit så himla sårad och sviken av Patric genom åren att jag känner mig väldigt otrygg i livet. Tills jag träffade Billy, han blev min stora trygghet, min bästa vän och min älskling. Så fort Patric högg mig i ryggen så greppade jag desperat efter Billy. Jag gick dit på nätterna ensam och ledsen. han blev väldigt orolig såklart och väldigt besviken på att jag inte lyssnar på honom när det gäller att inte gå ute själv och så vidare. Jag har tryckt ner Billy utan att mena det. Klagat och gnällt på allt han gjort. Blivit arg, ledsen, sur och besviken på allt han har gjort nästan. Utan att mena det. Jag behövde bekräftelse från honom hela tiden. Känna att han älskar mig, att han har starka känslor för mig och framförallt att han inte tänkte lämna mig. Det var jag livrädd för och stog inte ut med tanken ens. Vilket gjorde att jag blev extremt svartsjuk och avundsjuk. Utan att mena något illa. Efter en helvetesvecka hemma där mamma gråtit varenda dag och Patric varit ett svin som vanligt så mådde jag så jävla dåligt att jag inte orkade vara nykter, jag orkade inte att vara själv. Kunde Billy av någon anledning inte träffa mig så fick jag panik. Allt jag gjort har jag inte menat något illa med. Varit så endast på grund av att jag är sårad. Helt förstörd. Patric har förstört mig.

Jag ångrar mitt beteende som fan och har ångest över allt hela tiden. Sanningen är den att Billy är den finaste människa jag träffat någonsin, han är helt underbar. Jag är helt förlorad i honom och jättekär. Älskar honom av hela mitt hjärta. Han säger att han älskar mig också och det vet jag att han gör *gråter*. Men nu har han sagt upp kontakten helt och vill inte ha med mig att göra. Han ser mig som ett psykfall och är väldigt nära att göra en polisanmälan mot mig. Det gör så ont, jag är fortfarande samma lilla tjej. Jag är bara fruktansvärt ledsen och känner att ingen förstår mig. Hade Patric inte förstört mig såhär så hade situationen varit väldigt annorlunda. Jag och Billy hade varit jättelyckliga tillsammans. Det är jag övertygad om! Alla våra problem har grundat sig i mitt mående (förjävligt) och det på grund av en idiot, ett svin som jag verkligen hatar och är så arg och ledsen på. Kan inte leva med att Billy hatar mig nu och att allt är försent. Jag tillåter inte att du har gjort såhär mot mig och den person jag älskar mest i hela världen. Jag orkar inte leva med det.

Jag är så ledsen för allt och jag saknar min bästa vän otroligt mycket. Känner mig väldigt väldigt ensam. Känner mig extremt olycklig. Jag har sårat dig och du är den människa jag minst av allt vill såra. För Du är fantastisk! Du har alltid funnits där för mig och du har älskat mig och stöttat mig och tagit hand om mig. Vi har tagit hand om varandra. Du är min morriskanin och mitt älskade lilla hjärta. Vet inte vad jag ska göra, för det här är en stor mardröm och jag vaknar aldrig upp ur den. Du kämpar för att gå vidare från mig nu och det gör så ont. För allt är ett stort misstag. Du har tappat tron på oss helt nu. Du säger att vi inte hör ihop. Det är precis det vi gör. Jag känner att jag vill mörda personen som har förstört allt det här för mig. Jag kommer inte göra det, men jag har god lust. Orkar inte ha det såhär mer, orkar inte leva utan dig. Orkar inte med att det har blivit såhär. Önskar bara att någon kunde prata med Billy om vad som har hänt och att jag fortfarande är samma Emilie innerst inne. Bara en rädd och trasig tjej just nu. Fruktansvärt trasig..

Tänker på alla gånger du har slagit sönder lägenheten totalt. Tänker på alla gånger polisen åkt utanför mitt fönster när jag var mindre. Tänker på den där gången när mamma höll i dig så att du inte skulle hoppa ut från balkongen. Tänker på den där natten när jag fick gömma mig för sjukhuspersonalen som kom och hämtade dig. Tänker på den där gången när du tröck upp mig mot väggen och skrek och hotade så att jag kissade på mig av rädsla. Tänker på den där gången när du tröck ner henne i sängen och gick och hämtade en kniv. Jag skrek rakt ut, sprang in på badrummet och låste in mig. Tänker på alla blickar, elaka ord och hot. Tänker på när du knuffade mig, skrek rakt in i mitt öra och spottade på mig. Tänker på de gånger jag haft ont i magen för att jag trott att du skulle ha ihjäl min mamma. Låg vaken om nätterna och lyssnade på allt och sprang ut de gånger jag blev alldeles för rädd. Alla möbler i hallen var upp och ner och du hade slagit sönder en massa saker. Tänker på skräcken jag kände när mamma berättade att hon var gravid. Första gången gjorde du så att hon fick missfall och andra gången föddes Denice. Min lilla plutt som jag älskar och är så stolt över. Minns första gången du skrek jävla unge till henne och hur ledsen hon blev och alla gånger jag har tröstat henne. Alla gånger jag gett henne middag för att du inte gjort det, alla gånger jag hjälpt henne med läxorna, alla gånger jag har gjort allt det som en pappa ska göra.

Du har förstört hela mitt liv och att du har förstört mellan Billy och mig nu. Ja jag vet faktiskt inte om jag orkar leva med det... :'(