Nu ska jag vara riktigt ärlig. Det är inte bara så att jag inte orkar mer nu utan jag vill inte mer nu. Står ut för 2-3 stycken människors skull på sätt och vis kan man säga. "Hoppet är det sista som sviker."  Mitt hopp sviker mig.

Det gör så ont att jag ringde dig och grät i lördags och berättade att jag inte vill mer nu, att jag är färdig. Visst du fick ett sammanbrott såklart och du har hållt ditt löfte om att du skulle ringa familjerådgivningen idag. Eller ja, du mailade tydligen. Men trots allt så förstår du inte fortfarande och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Du sitter nu i bilen med honom och är på väg att köpa skor... KÖPA SKOR?!? För i helvete. Jag har förlorat dig för flera år sedan och det vet jag nu säkert. Du älskar honom (monstret) mer än mig.

Och Du sen.. Du går emot ditt eget hjärtas känslor. Kommer aldrig förstå hur man kan göra så. Vi kommer aldrig att vara vänner. Vi hade en alldeles för stor kärlek för det.

Min tid var redan för 3,5 år sedan och jag var på väg ner rejält, men sen träffade jag dig. Mitt mirakel och min hjälte. Du höll mig vid liv. Kalla mig dramatisk som använder mina ord på det här sättet, men det är ren sanning. Du vet det också, för du kände det. Hur lilla jag skakade och greppade tag i din famn och drunknade i den. Jag drunknade i dig och min kärlek är äkta. Mina känslor är äkta. Du skakade om hela min själ och du är min värld.
Du vill inte ha mig längre och det är okej. Jag vill inte heller ha mig längre.

Det är tomt.

Jag ska lägga mig igen nu och stå ut lite lite till. Jag återkommer och gör jag inte det, så vet ni varför.