Jag lever.

Tre personer har varit ruggigt nära att missta sina liv. Men alla lever.

Det är inge bra alls med mig. Jag kan inte sova, duscha, äta och knappt prata. Har gråtit konstant en väldigt lång tid nu, trodde faktiskt inte det var fysiskt möjligt att gråta såhär mycket. Men där ser man.
Jag känner mig otrygg, ensam och livrädd.

Ni får gärna höra av er, men jag kommer troligen inte orka svara..

Ni få som känner mig någorlunda bra vet hur envis jag är. Jag tänker inte ge upp! Jag tänker inte ge upp! Jag tänker inte ge upp!

Det har varit så himla nära nu, men nej fan. Det finns en sak, en person som gör mig riktigt lycklig och som jag älskar mer än jag någonsin kan uttrycka i ord. Min hjälte, min trygghet, min kärlek, mitt hjärta.

Dagen där vi står i varandras armar igen och kysser varandra, den dagen ska hjälpa mig att försöka orka nu. Andas in, andas ut.. Andas in, andas ut..

Jag älskar dig och jag vet vart jag hör hemma. Jag måste bara älska mig själv först. Du måste få din tid. Vi måste läka.
Sen min älskling.. Jag längtar något så fruktansvärt.
♥♥♥

Kommentarer

Ordet är fritt

Ditt fina namn?:
Ska jag komma ihåg dig?

Din mail: (endast jag som ser den)

Har du också en blogg?

Skriv dina ord här!

Trackback
RSS 2.0