Ett litet pyttesteg framåt - Tiotusen miljarder steg bakåt.

Du ringde för att påminna mig om att köpa toalettpapper och du berättade att ni hade varit på familjerådgivningen idag. Great tänker jag och undrade lite kort om vad som sas. Efter ett samtal med dig på ungefär 3 minuter, så känner jag hur hopplösheten numera är ett faktum som inte på något sätt går att ta bort. Jag bryter ihop och krossas vid fotknölarna.

Ni har länge haft ambitionen att ta tag i den här skiten ones and for all, men på grund av mig och mitt lilla utbrott för ett tag sedan, så tar ni nu tjuren vid hornen på riktigt. "Det var som en sista spark i arslet."
Och den sparken kom ifrån mig!!

Det som händer nu är att ni jobbar för att rädda det, jobbar för att allt ska bli bra.

HALLÅÅÅÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! DING DING DING!!

Inget kommer någonsin bli bra, eftersom att det inte kan bli bra. Det är så jävla försent att det både är sorgligt och skrattretande på samma gång. Du vill inte se det och du vill inte förstå det. Jag har fan spelat alla mina kort nu och står handlöst och tittar på medan ni försöker lappa ihop skiten ännu mer. Precis tvärtemot vad jag vill och vad jag vet är bäst. Det kanske inte är upp till mig att avgöra vad som är bäst för två andra människor, men i det här fallet så är det tamefan bäst, för jag är den enda som ser med mina ögon. Blindhet är inte bara ett fysiskt handikapp, utan lika mycket psykiskt.

Vad är det som krävs, kan någon svara mig på det? Vad krävs för att jag inte ska drunkna i mina hemska minnen och vad krävs för att en person ska öppna sina ögon och se?

Skrik, tårar, blod, oro, ångest, lugn, samtal, självmordstankar, rädsla, panik, kärlek, hat....

Inget hjälper.