Ångesten kom över mig som en bomb. Jag har känt att det har varit på G som så många gånger förut, men nu small det till alltså. Ni vet sådär att man måste tänka på varje andetag man tar för annars börjar man lätt hyperventilera. Ångesten liksom får det att klia över hela kroppen och man vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Ska man ringa någon och prata lite? - Kanske fungerar för vissa, inte för mig. Bara tanken på en telefon ger mig ännu mer ångest. Känslor som kan liknas vid en lätt panik sköljer över mig med jämna mellanrum och det är då det känns som mest olidligt. Just nu har jag ingen panikångestattack och kan därmed själv hantera mina känslor utan att det går överstyr allt för mycket. Eller att jag instinktivt känner att jag måste dämpa dessa känslor med ett självdestruktivt beteende. Känner att jag låter lite som en psykolog eller läkare av något slag. Roligt. Det finns ett ord som jag föraktar så mycket och det är ordet "varför?". Jag får liksom ett stänk av dåligt samvete om jag upprepar det ordet i huvudet. För JO det finns så otroligt mycket människor som det är synd om här i världen, de har liksom mer "rätt" att kunna ställa sig frågan "varför?". Mig är det inte synd om. Kan inte påstå att allt det här är själv-valt direkt. Men lite mer skulle jag vell kunna anstränga mig?  Jag tror ganska säkert att många i min närhet tänker så. Visst man får tycka vad man vill och jag tycker oftast mycket om andra också, ofta utan att ha all fakta. Ett faktum är att jag inte tycker om att ha det såhär. Ni anar inte hur det känns att sitta fast såhär utan en endaste liten lösning i sikte. Att åren bara glider förbi och att jag fortfarande står helt stilla på samma plats. Det tär något oöverhört och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ingen sorg för mig, Göteborg!

En sak är konstaterat. Att leva med en sjukdom som ständigt pendlar och är en såkallad ångeststörning är ingen lätt match. Det är en typ av psykisk sjukdom som gör att den drabbade blir handikappad och inte kan leva ett normalt liv. Lägg till en djup depression/melankoli på det och det blir inte alls roligt längre.

Det finns hjälp att få dock. Har man svårt för att söka hjälp blir det inte så lätt, men vissa kanske kan få hjälp med det. Att ha gått i terapi till och från i flera års tid och gått på olika mediciner är inte så skojj, men kan hjälpa många. När varenda läkare och psykolog plötsligt slutar eller inte vill behandla en längre av olika skäl, så känns det tungt och hopplösheten byggs upp inuti en. Hoppet är det sista som sviker. Har människan inte den minsta strimma av hopp om livet, så lever inte individen längre. Jag själv hoppas på att kunna ta mig ur detta en vacker dag och bli frisk och kunna njuta av livet, så som ett fullfärdigt liv bör njutas. På ens egna villkor såklart. Ångesten har lättat lite nu faktiskt. Men det finns nog inget ord som heter fullfärdigt.

Det finns så många människor som har det svårt på olika sätt och jag önskar att alla får känna på känslan av Lycka någon gång. Att definiera ordet lycka är inte bara knepigt utan nästintill omöjligt. Jag vet vad lycka är för mig, men det är väldigt individuellt det där. Vad är lycka för dig och vad innebär det att känna sig fullständigt lycklig?

Ta hand om varandra och vårda era relationer. I slutändan är de det enda som betyder något.