Självupptagen är ordet.

Han: "Hej vet du vad, hon har gjort det här och det här och det här idag och det här och det här och det här har hänt ...blablabla"

Jag: "Hahah jaha vad roligt"

Pratar vidare lite om henne och henne och även henne också och lite om han såklart...

Han: "Förresten kan du vara barnvakt på måndag? För vi tänkte försöka gå på bio"
Jag: "Jaha det vet jag inte om jag kan än, svårt att säga"
Han (extremt besviken röst suckar fram): "Jaha aja ha det bra hejdå"
Jag: "Var det det ända du ville eller?"
Han: Nja jag ville vell höra hur det var med dig..men aaah hejdå" Klick.  

Jag i luren efter att han hade lagt på: " Hur det är med mig? - Det är förjävligt!! men blev ju lite glad när du ringde förstås, bara för att kolla läget med mig liksom" Tack.


Idag har jag inte gråtit hela dagen woho! Jag har dammsugit lite faktiskt och ätit mat har jag också gjort minsann. Och gråtit såklart. Tårar tårar tårar. Jävla sjukt påhitt de där.

Ångest.

Vet inte vad jag ska göra och vad jag ska ta mig till. This can´t go on so much longer. That is the truth.