Mein Kampf.

Jag verkar ha så himla höga krav på min tillvaro och mitt liv. Vissa verkar inte tycka att det är rimliga "krav". Har fått höra att jag lever i en fucking drömvärld och att jag inte ska hålla på att hoppas och önska en massa saker. Då blir man ju bara besviken. Well, jag är fruktansvärt besviken. På allt. Hela grejjen liksom.

Idag är en sån dag som jag har gråtit nästan konstant hela dagen och då överdriver jag inte. Men liksom orka lägga ut hela mitt liv på den här sketna skitbloggen och vad är det jag egentligen försöker med? Få folk att tycka synd om mig. Knappast. Det är inte synd om mig, inte det minsta. Jag skriver här som en slags terapi kan man säga. Jag öppnar mig inte för många människor och pratar ut. Finns inte alltid någon som vill lyssna ens och ja, då skriver jag här istället. Vilka ni är som läser, det skiter jag faktiskt i just nu.

Jag vill bli frisk och lycklig. En glad person igen som skrattar och bubblar. Sådär som jag har gjort när jag har mått bra, gått runt och haft ett leende på läpparna, sjungit i duschen och varit pratglad och sprallig. Lite crazy liksom. Fan vad jag saknar den personen. Hon är en bra tjej och genuint genomgod. Ingen sur, ledsen och olycklig tragedi som får mindre och mindre kontakt med omvärlden.

Älska mig som mest ,när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det bäst.

Det här är min kamp.

Kommentarer

Ordet är fritt

Ditt fina namn?:
Ska jag komma ihåg dig?

Din mail: (endast jag som ser den)

Har du också en blogg?

Skriv dina ord här!

Trackback
RSS 2.0